Halsen som en tromb.
Ögnar ut över en öken och en virvelvind.
Inte titta åt vänster, åt höger, rakt fram.

Andningsstilla.

Jag ska stoppa ned en trumpet och struta ut ett ljud värre än ett skydrag, bälgdrag, sjödrag, bildrag och korsdrag.

Struta, är vad jag ska göra utan kompromisser.

Vad är det för något i struten?

Stockar, band, lock, blod, leder, ådror, knotor, kulor, kockor och smala sköra strängar.


Ryggrepp

Ett slags tillstånd utan humor.
Såvida man inte lyckas förvilla sig själv in i en halstromb.

Eller såvida man inte lyckas andas, gå, springa, skratta rätt.

Kanske skulle jag sparka boll eller sparka på några maskrostuvor längs dikeskanten eller varför inte på en stubbe som spricker och strimlas sönder?

Eller varför inte sparka in en dörr på en bil som stått alldeles för länge och bullrat och gett ifrån sig massa avgaser. Eller varför inte sparka sönder just den krampaktiga ryggen som lever sitt eget liv och samtalar med det omedvetna likt en fisk i ett akvarium som formar sina sugliknande maskformiga läppar mot den silikontätade glasrutan.