Det sitter en man och sover på tåget. Han är klädd i vit skjorta, rutig manchesterkavaj och svarta jeans. Han har en markerad näsa och buskiga ljusa ögonbryn. Han är renrakad och kortklippt. Mannen är kanske i 30-års åldern och något fetlagd. Han sitter på en plats med ett säte mittemot sig. Mellan sätena finns det ett bord som går att fälla upp. Sätena är ganska slitna och bär märken efter uttråkade ungdomar som fördrivit tiden med att elda tyget eller karva i skumgummit. Väggarna är fulla av klotter. Tågvagnen är helt upplyst och ute är det helt mörkt. Förutom mannen var det två andra passagerare i vagnen. En kvinna som pratade oavbrutet i en mobiltelefon och en äldre herre som också han sov med dova, rosslande snarkningar.

Med ens vaknar han. Det tog ett ögonblick innan han kom ihåg att han var på tåget. Fast, vart var tåget på väg? Han kunde inte minnas att han gått på ett tåg. När han tänkte efter mindes han inte någonting. Han mindes inte vad han hette, vem han var. Han hade inga minnen av sin barndom eller någon han kände. Något kändes väldigt fel, han borde ha sådana minnen kände han. Mannen kämpade mot paniken. Han försökte resonera sig fram till var han kunde vara. Han visste inte vad klockan var. Men ute var det mörkt. För mörkt för att han skulle kunna se landskapet och för att han skulle kunna se var han var. Han grävde i sina fickor. Men de var tomma näst på en blå inslagen halstablett. Munnen smakade som han ätit en likadan. Kläderna påminde honom om något, de kändes definitivt som om de var hans. Det var konstigt, för åker man tåg så borde man åtminstone ha en biljett, inte ens det kunde han hitta i sina fickor. Ingen plånbok, ingen telefon, ingen kalender, ingenting. Borde man inte ha med sig någonting när man är ute och reser, förutom två halstabletter?

På bordet låg det en bit papper. Den var hopvikt och på den stod det, ”Janne”. Var det hans namn? Eller var det någon annan han kände? Någon han skulle träffa? Men han mindes inte någon han kände.
Vid horisonten därute syntes ljus sakta glida förbi. I speglingen av vagnen i fönstret dansade de små ljusen till tågets rytmiska dunkande. Ansiktet som glodde tillbaka mot honom i fönstret var bekant, man han kunde fortfarande inte minnas vad han hette. Kvinnan som satt på andra sidan av vagnen pladdrade fortfarande i mobiltelefonen. Hon pratade mycket fort. Samtalat verkade handla om en man, uppenbarligen mannen den mottagande änden. Hon var mycket upprörd och höjde tonläget upprepade gånger.

Mannen iakttog henne en stund. Hon såg helt alldaglig ut, den sorts person som man ser och efteråt inte minns, blond, enkla ansiktsdrag, ganska smal och med ett par runda glasögon. Mannen tvekade ett ögonblick, så reste han sig. Kroppen stel som om han suttit där i flera timmar. Lederna knakade högt när han rätade ut dem. Han kliade sig lite för att få igång blodcirkulationen igen. Så gick han bort mot kvinnan. Hon kunde åtminstone säga vart tåget var på väg. Det vore lite pinsamt att fråga, men hon kunde ju tro att han somnat och var rädd att han missat sin station. När han kom fram hann han knappt öppna munnen innan hon höjde ett pekfinger för att tysta honom. Allt medan hon fortsatte att skälla på mannen. Kvinnan verkade knappt ta paus för att hämta andan. En strid ström med förolämpningar öste över den stackare som gjort misstaget att lyfta luren den kvällen.
Mannen tänkte att hon är väl klar snart, om inte annat så tar väl batteriet slut, och bestämde sig för att vänta tills hon var klar och satte sig på sätet mittemot.

Tiden gick. Hur fort eller långsamt den gick hade han ingen uppfattning om. Vad tänker man på när man inte har några minnen? Om han skulle kunna se landskapet, skulle han kunna känna igen var han var? Han visste ju att kvinnan var en kvinna och att det var en mobiltelefon hon pratade i så han borde ju kunna identifiera ett landskap. I norr är det kallt och snöigt, i söder är det varmt och soligt, inte sant? Vad är sant när man inte har några minnen?
Efter vad han upplevde som en evighet gav han upp kvinnan. Istället riktade han sin uppmärksamhet mot den äldre mannen. Kanske i 70-års åldern, välklädd i kostym och vit skjorta, flinten doldes av en hatt. Han hade ett glatt leende på läpparna. Mannen gick över dit. Den gamle stank starkt av sprit och kräkning. Han verkade också sova väldigt tungt. Gubben hade slutat snarka och kunde faktiskt lika gärna vara död tänkte mannen. Han petade på honom men fick ingen reaktion. Inte ens när han tog ett hårdare tag och skakade gubben Läget verkade hopplöst.

Så slutade kvinnan prata. Hon ropade på mannen och frågade vad han ville. När han skulle till att svara pep tonerna av någon klassisk musik. Kvinnan ursäktade sig hastigt och svarade. Nu verkade det vara en väninna som ville höra hur samtalet med den andre stackaren gått. Mannen suckade och satte sig på sin gamla plats.

Tiden gick. Ibland susade det förbi en korsning och någon gång stod det till och med en bil vid bommarna. Men det stannade inte. Han stirrade ut genom fönstret. Han kunde inte se någonting som gav någon direkt ledtråd till varför han var där. Men det kändes lugnande att se natten susa förbi. Han vände blicken mot pappersbiten igen. Borde lappen säga honom något? Handstilen var troligen en mans. Det var stora bokstäver. J:et var slarvigt skrivet och såg nästan ut som ett bakvänt C. Pappret var rivet av ett större, linjerat papper. Hans huvud värkte. Vad skulle han göra?

Det fanns ingen förbindelse mellan vagnarna så han kunde inte söka hjälp någon annanstans. Den enda fönster som gick att öppna var ett par smala upptill om de stora fönstren. Ångesten över att inte veta fick honom att prova nödbromsen, som naturligtvis inte fungerade. Det enda han kunde göra var att vänta på att tåget skulle stanna. Kallsvetten bröt ut i pannan.

Den gamle hostade oväntat till och spydde på golvet. Han rapade ljudligt och dråsade ihop på sätet igen. Kvinnan rynkade på näsan och höll en näsduk för ansiktet men upphörde inte att prata i telefonen för det. Stanken blev för mycket för mannen. Nu var paniken ett faktum. Han kände sig instängd, isolerad.

Med skriket i halsen och tårar som strömmade nerför kinderna fann mannen att tåget stannade in vid en station. Han for upp och störtade ut genom dörrarna när de öppnades. Han kom ut i den frostiga luften och drog ett befriande andetag. Stjärnhimlen sprakade i vinternatten, perrongen var folktom och nedsläckt sånär på en lykta som satt över skylt med ett ortnamn som inte sa mannen någonting. Staden som låg bortom stationen var lika mörk. Antagligen är klockan mycket och folk sover väl tänkte mannen. Vad gjorde han här? Bakom honom stängdes dörrarna och tåget började rulla iväg. Han följde det med blicken. Det var gult med blåa ränder. Det hade fyra vagnar med loket, hur hade han hamnat på det?

Vad gör man när man står i en stad man inte känner igen? Med ett namn utan ansikte, ett ansikte utan namn? Varför man har hamnat där eller hur man tog sig dit? Är det en ny chans?