Gary Glitter och Punk Pralin satt på bänken på Kortedala torg.
”Dô, Punk, fan va full ja e nu!”
”Ja med Gary!”

Året var 2005, Gary och Punk var 30 fyllda. De levde på det sociala och enskilda småstölder de vågade göra. 1990, 15 år gamla hade de startat ett punkband tillsammans med Åke Bandit. Punken var i och för sig död men det skulle inte hindra ”Håll käft Ingvar Karlsson!” Gary sjöng och spelade bas, Punk Pralin spelade trummor och Åke Bandit var magisk på gitarr. 19 år gamla skulle de slå igenom, de hade en demokassett och en spelning, det pratades om turné, Gary hade hoppat av gymnasiet. De levde punkdrömmen.
I samma veva gjorde Åke Bandit bandets enda groupie, Stenhårda Sara, med barn. Åke stannade kvar på sommarjobbet på verkstan. Fick fast jobb, heltid. Stenhårda Sara blev Hemmamorsa Sara och Åke Bandit blev Åke Overall.
Gary och Punk försökte ändå, men utan Åkes gitarr var bandet förlorat. Replokalen blev suplokalen. När de inte längre kunde betala hyran så sålde de trummorna och basen och tog en tur till Fredrikshamn och köpte öl för pengarna. Den räckte i nästan ett halvår.

90-talet gick, det var långt, allt för långt. Från en balkong i en sunkig lägenhet I Kortedala, Göteborg, såg Gary och Punk ett nytt årtusende födas. Men vad gjorde det?

”Jag är kungen!” Gary skrek för full hals. ”De e hundra mil till Kiruna ifrån staden där jag bor. De e hundrafemti mil till Banja Luka! Tio mil från Sarajevo, de e nästan så jag tror att jag aldrig varit i Banja Luka!”
”Du ha la fan allri vart i Banja Luka…” sa Punk slappt, skrattade och tog en till klunk ur folkölen.
”Vet ja la… Men den går så…”
”Vicken då?”
”Låten…”
”Vicken låt?”
”Banja Luka…”
”Jaha…” En man kommer ut från Hemköp. Han har två kassar, det är fredag så kassarna innehåller fredagsmyset. Tösen, Jenny är elva år, hon har sommarlov och vill att pappa och mamma ska göra tacos idag. Pojken, Martin, sju år vill ha spagettiköttfärssås, det vill han ha till frukost, lunch och middag, varje dag.

”Va fan..!” Gary glitter flyger upp och med sin spensliga, Mick Jagger liknande kropp stegade han rakt över torget. Punk följde efter, halvspringandes.
”Åke! Åke Overall!” Gary Glitter skrattade våldsamt när han omfamnade sin gamla gitarrist.
”Hej Gary.” Åke återgäldade inte glädjen, var stressad, ville hem, sätta på köttfärsen, knäcka den första ölen.
”Ska du ha en öl?” frågade Punk.
”Nej tack Punk.” svarade Åke Overall besvärat.
”Fan e de me dej?”
”Jag måste hem…” Gary flippade.
”Hem? Hem? Till ett fängelse? Vill du inte va fri? Jävla svikare!” Åke skakade på huvudet.
”Ja, jag kan se att ni lever drömmen. Jävla alkis.”
”Du är en svikare!”
”Svikare? Jag tog mitt ansvar för en familj. Jag jobbade jävligt hårt. Jag har fan inte fått nåt gratis. Men du… Vad har du gjort?”
”Jag har i alla fall inte svikit nån. Fattar du inte att du inte är fri… Du kommer aldrig bli nåt annat än en jävla knegare!”
” Du är en besvikelse hela du… Fan vet du om livet egentligen? Du har fan aldrig tagit ett ansvar i hela ditt liv. Du tror du vet så jävla mycke, men du vet inte ett skit om verkligheten! Dra åt helvete!” Med de sista orden vände Åke sig om och gick ner längs Hundraårsgatan.
”Dra åt helvete själv ditt jävla kukhôve!” Gary drog sig med Punk till spårvagnen. På vägen köpte de var sitt sexpack.

I Slottskogen käkade de var sin korv och satte sig sedan på en bänk och drog sina folkisar.
”Fan va de med han?” svor Gary.
”Han har la ångest…” sa Punk och ryckte på axlarna.
”Fan! Alla ska ha ångest hela jävla tiden! Jag blir så trött! Skärpning för i helvete!” Nu står Gary på parkbänken. Han känner sig som en gammal socialdemokratisk folktalare.
”Alla jävla ska ha sin jävla ångest! Tonårsbrudar, bullmammor! Bullfittor! Bögar å flator! Horor! Satans företagsdirektörer, affärskvinnor och artister! Till å med den där jävla kuken Åke Overall ska ha ångest! Väx upp för fan!” Mammor med barnvagnar skyndade förbi. De låtsades inte höra honom och utbytte ett menade ögonkast för att liksom kasta ankar till sina självförhärligande könsroller de axlat.
”De e bara de korkade brudjävlarna som går till jobbet varje dag, förgyller fredagsrasten med en köttbullsmacka. De röstar som pappa, knullar bara i missionären och fnittrar när gubbar klämmer dom på brösten. De är dom som ska ha ångest. Fast i nåt jävla overkligt liv. De är för korkade för å fatta… De kommer aldrig vara nåt annat än menlösa offer. Ångest för att de kommer leva hela sin usla existens utan å ta livet av sej… Men alla de där andra jävlarna! De som är nåt, de fläker ut sin ångest. För de har gjort revolt. Men bara för man gör revolt behöver man la fan inte va ett jävla offer!” Gary drog publik, rockstjärnan väcktes till liv.
”Jag har inte jävla ångest! Jag gör revolt! Ni kan suga in kuk och för besväret kanske jag pullar eller runkar av er! Ja e inte sjuk! Jag är alkis, inget jävla offer! Kom Punk, vi drar till Köben och köper horor!”

Medan Punk löste biljetten på centralstationen köpte Gary två sexpack på systemet som färdkost. Innan tåget lämnat stationen var de inne på sin andra.

”Jävla tågbögfascist!” Konduktören bad Gary att sätta sig på sin plats, tåget höll på att fyllas upp.
”Ja kan inte åka baklänges, då spyr ja!” Konduktören som själv var ganska bra på att dölja sin alkoholism började tröttna på de motstridiga A-lagarna och surnade till.
”Jag är lessen men det finns inget jag kan göra.”
”Din jävla kuk!” Skrek Gary, körde ett finger i halsen och spydde på golvet. Konduktören svingade, träffade Gary på örat, det sprack, Gary försökte slå tillbaka, missade, föll framåt i armarna på konduktören, bet honom i näsan, han sparkade Gary på benet, Gary släppte näsbettet och skrek, Punk for upp, sänker konduktören med ett perfekt slag på käften, händer griper efter Gary och Punk, spya och blod spreds på fina sommarklädda människor.

På perrongen i Halmstad väntade två poliser på Gary och Punk.
”De e lugnt nu!” Punk ville bli fri från händerna på sin kropp. ”Ja sto’ bara upp för Gary, de e lugnt nu!” Tåget kom närmare stationen och saktade in. Godtrogna, välvilliga händer lättade i tvekan trycket på Punk. Ett listigt leende blixtrade till i Punks ansikte. Med sin stora styrka, styrkan som bara finns hos en gammal bonnpojk, slet han sig lös från sina förtryckare. Med en björns vildsinta rytande gav han sig på Garys väktare. På ett ögonblick var han fri och de började springa bakåt i tåget. På perrongen stod de två poliserna under taket i skydd för sommarregnet. De såg inte när Gary och Punk hoppade av längst bak, genade över spåret och gömde sig i buskarna på parkeringen. Polisen gav upp sitt sökande ganska snart och när polisbilen svängde ut från stationen kröp de två gamla punkarna ut från sitt gömsle.
”Fan gör vi nu? Ja har inte råd med nån ny biljett.” Punk borstade av sig jorden.
”Halmsta blir la bra. De e ett tecken broder!” Gary var i extas, adrenalinet över flykten pumpade fortfarande i hans ådror.
”Ja ha allri vart här, var e systemet nånstans?”
”Vet inte men vi går la rakt fram här…”

De passerade parken på sin vänstra sida, kom ner till Nissan och därifrån såg de dem gamla träskeppen och centrum på andra sidan.
”Där ska stan ligga!” Utropade Gary högtidligt.

Inne på systemet i Halmstad stod snart två gamla punkare. De såg inte ut som moderna punkare. Inget svart, inga nitar från Shock, inga 1000 kronors stövlar, inga fotsida svarta rockar, inga färggranna tuppkammar. Deras kläder såg närmast ut som något de stulit ur en UFF container. Vilket de kanske rent av gjort. Garys rutiga skjorta var fläckig av blod och vänstra huvudets rufsiga hår var rödfärgat och nersmetat. Örat lyste illrött och såg mest ut som en liten röd prinsesstårta som någan fäst vid huvudet. Punk hade spya på sin Six Pistols t-shirt, de blågrå jeansen var brunfläckiga av jord.
”Va fan e de här?” Spriten såldes över disk på det här bolaget.
”Va fan e de här?” Frågade Gary igen till expediten när han banat sig fram till disken.
”Ja?” Sa expediten uppfodrande.
”Ska jag behöva schavottera min dåliga smak också? Räcker de inte me å bara smussla fram en 30 kronors tetrapack vin eller en kvarting brännvin? Ska jag behöva be om de åxå?”
”Jag tror inte att herrn…” Men Gary avbröt henne, skrikandes.
”Då vill ja se på er finaste whiskey! Å när du ändå e där så kan du la plocka me dig en kvarting brännvin. Här på bonnabygden bränner la var enda sate hemma ute i ladorna men ja känner inte en jävel här så ja får la skatta för skiten ida!” Medan Gary raljerade tryckte expediten på ett larm och två stora väktare dök upp, tog Gary under armarna och lyfte ut honom på gatan. Gary svor över fascistlakejerna som förvägrade honom hans livsvatten medan Punk kom ut med ett sexpack under vardera armen.
”Du e la en pärla Punk! En räddare i nöden, fucking knight in shining armor!” Punk flinade och gary knäckte en av de blågula halvlitersölen. En stund senare satt de på ett av stans sunkhak och drack 30 kronors öl. Allt medan de skrålade Ebba Grön och Charta 77 –hits. De satt på uteserveringen eftersom regnet hade slutat och nu sken sommarkvällssolen svagt sitt svala ljus över e två vännerna.
”Du e en bra kompis.” Sa Gary.
”Du me.” svarade Punk. De skålade och medan sommarnatten lade sig bestämde sig för att se vad nattlivet i bushen hade att erbjuda. Efter en kort vandring kom de till en lång kö. En kö som ledde in till stans finaste sunkhak, B&B. De båda vapendragarna var rejält packade vid det här laget.
”E ni kloka eller? Här kommer ni inte in! Fem biffiga vakter hindrade vännernas väg.
”Kom igen! Schyrra! En öl bara.” Tiggde Gary.
”Nej, tyvärr! Gå ur kön, det är andra som vill komma in.”
”Kolla här!” utbrast Punk, drog ner gylfen och halade fram snoppen. ”Ja har större kuk än er, jävla vaktfittor!” Överspända vakter gick lös på två fyllon utanför Halmstads finaste sunkhak. Gary sparkade den närmsta vakten på pungen, Punk nitade en andra vakt som sprutade av blod när hans huvud slog mot trottaren, en sjätte vakt kom ut från B&B.
”Spring!” Skrek Gary. Punk fäktade fortfarande med armarna mot vakterna, Gary fick ett slag i ansiktet, en spark i ryggen, Punk en spark i mgen, han vek sig, samma sekund tjöt polissirenen på den lilla bakgatan, Punk sprang, flydde hals över huvud. En lång stund senare vandrade han planlöst genom Halmstad.
På en kyrktrappa stannade han, lade sig ner och började gråta. Ena handen kramade magen som fortfarande smärtade. Den andra grep om tårarna. Försökte liksom hindra varje tår från att rulla. En lång stund låg han så. Sen stapplade han ner till kyrkknuten och spydde på rosorna.
”Vafan är de här egentligen. Vart tog framtiden vägen? Jag vill bort! Bort!”

Punk styrde stegen bort, ut från stan. På bron över Nissan fann Punk en ynklig figur uppflugen på broräcket. Det var Gary. Han var halvt sönderslagen, blödde från en sprucken läpp och sår i bakhuvudet och på armarna.
”Va gör du Gary?” Sa Punk lugnt när han kom fram till sin kamrat.
”Jag tar livet av mig…” Svarade Gary sammanbitet, han hade tårarna i halsen. Punk ställde sig brevid honom och lutade sig mot broräcket. De blickade ut längs floden, i dess slut, där borta öppnade sig havet. Bakom dem höll den korta sommarnatten på att övergå i en disig morgon. Alkoholångorna över fredagsnatten i Sveriges 17:e största stad började att skingras.
”Jahopp.” Svarade Punk. ”Ja har lipat…” Han sa det liksom i förbifarten.
”Jahopp…” Svarade Gary. De stod så en stund. Så klättrade Punk upp på räcket, drog ner gylfen, halade fram snoppen och pissade under lyckliga utrop.
”Piss i Nissan! Piss i Nissan! Piss i Nissan!” Gary vred sig av skratt.
”Ditt jävla svin! Hur fan ska jag kunna ta livet av mig nu när du har pissat i vattnet. Jag vill fan inte drunkna i ditt piss!” Punk hoppade ner med sitt listiga leende klistrat i ansiktet.
”Skit i de nu. Kom!” De två vännerna gick i armkrok genom natten. Ibland sjöng de, ibland bölade Gary som ett barn. Punk hade inga tårar kvar. Vid vad som visade sig vara en gymnasieskola meddelade Punk att han behövde lätta på trycket igen. För att kunna hålla balansen var Punk tvungen att gå ner på knä. I rabatten kände han tröttheten komma över honom.
”Bara lite vila…” Punk lade sig under en rododendron. Han tänkte på den bisarra situationen och skrattade sig själv till sömns.

Nästa dag kunde han inte hitta Gary och Punk tjuvåkte hem till Göteborg. Det skulle ta över tre månader innan Punk ens hörde nåt om Gary igen. Det var först när han dök upp på Kortedala torg, när Punk kom ut från Hemköp med en kasse korv och folköl.
”Va fan har du vart?” Sa Punk med ett leende. Gary kramade om sin dryckesbroderutan ett ord. Parkerade på en bänk under trädens fattiga höstskugga, där gav Gary sin historia.

När Punk inte kom tillbaka träffade Gary två utlänningar som tog honom med till Andersberg. Där bjöd de honom på några svampar. Efter det var det svart. Han kunde bara minnas brottsstycken. Han hade suttit i en bil, ätit en till svamp, drack en kapsyl med något som smakade vatten, dansade, spydde, gick på en anonym gata. Efter en månad vaknade han upp i Kista brevid en livlös tjej han inte kände igen. Han var plötsligt klarvaken. Gary snodde hennes pengar, ringde en ambulans. Innan ambulansen var på plats var Gary på väg mot Stockholm. Där använde han pengarna han stulit för att köpa en biljett till Göteborg. Allt var fortfarande som i en dröm, fast han var helt klarvaken. I Göteborg tog han 4:an till Mölndal. Sju minuters promenad senare stod han i farstun till ett litet gult radhus.
”Gary?” Sa en förvånad kvinnoröst.
”Mamma…” Där brast det för Gary, igen. De kommande två månaderna låg han på sitt pojkrum och grät. Ompysslad av en mamma han inte sett på över fem år.

”Jag ska söka hjälp nu.” Sa Gary. ”Jag ska bli nykter…” Punk som suttit tyst och lyssnat hela tiden nickade och sa eftertänksamt:
”Jahopp…” De satt så, tysta. Vinden rörde upp ett par torra höstlöv, vägarbetet väsnades men torget var nästan folktomt. Världen kändes öde. Punk drog in ett djupt andetag.
”Ska du ha en öl?”
”Ja tack…"