Jag springer längs en öde väg med slocknande ljus
skriker på hjälp, försöker överrösta mitt inre brus
Hör någon mina rop, lyssnar ni till mina döende ord
vill ni behöva bli vittnen till ett sorgligt självmord?
Snurra på din jordglob, åt mitt håll, se mig, se mig nu
den enda som kan rädda mig nu, råkar vara du
Bakom papperstunna väggar försöker jag slå mig fri
till en bättre värld, nej, den tanken är redan förbi

“Världen faller ner över mig, och jag står ensam kvar
försöker bygga ihop allting så som det en gång var”

Om natten tänder jag alla stjärnor, som sakta dör
jag spelar på min gitarr även om ingen lyssnar eller hör
Döden häller heroin längs min väg, väcker mitt begär
med blicken fäst åt ett annat håll lämnar jag honom där
Ångest dunkar i min kropp, och tårarna faller in
i månskenet, skuggan av dig, tänker jag på när du var min
Bakom ett par isblå ögon rinner tårarna du aldrig ser
och i ett dött minne finns det ingen som skrattar eller ler

“Snön tynger mina axlar när jag går ensam i dödens stad
det är det ingen som ser, jag döljer mig bakom min fasad”

En pistol avfyras på ett öde torg, rakt i ett döende hjärta
så lätt, så svårt var det att göra sig av med all smärta
Döden ler åt mitt håll och räcker mig en hjälpande hand
inga ord yttras, för jag vet, jag blir den som aldrig når land
Ändå försöker jag springa klart ett lopp som saknar mål
med en själ som är söndertrasslad av alla miljoner hål
Bakom min fasad rämnar allt, men jag fortsätter att le
det är inte meningen att ni ska veta, ni ska inte behöva se

“Ensamheten skriker sönder och äter upp mitt redan trasiga jag
“ingen vill finnas där för dig, för du är bara ett simpelt misstag” “