En pojke viskade en gång i mitt öra. Önska dig inte mer än vad du kan behålla för risken är stor att du tappar det du önskar. Jag tänkte länge på dessa ord och det var inte förens dagen då muren föll jag förstod dess innebörd. Längtan utan vingar gav mig kraft att gå dit jag ville. Bort från det jag trodde var mitt och in i det som skulle bli mitt. Dagen gryr och jag dricker kaffe nere vid porten. Dörren går igen och jag har glömt koden. Rädsla och ångest. Kommer jag någonsin få upp porten och ta mig in i mitt hem igen. Hemmet där min själ bor. Kaffebryggaren kokar för fullt och kaffesumpen avdunstar så smått och avger sig en frän odör. Jag känner lukten men kan inte förmå mig själv att ta bort det. Minnen som blir starkare minnen som blir svagare. Lukten, stanken, odören består och ger mig nya minnen som stärker de gamla.