Hur som helst gick inget som planerat, det var en standard dag på det lilla cafet mitt inne i centrum.- cafet Standard- det enda cafet kvar i stan där man fick röka en ciggaret. Där spenderade hon all sin tid. Det fanns inget specielt där men det värmde. Hon kände alla som befann sig i Standards mörker. De passiva åskådarn gick förbi medans de sura poeterna som aldrig själv skrivit ett ord satt där inne. De visste inget om poesi egentligen, nån författar här och där men mest musik. De ratade allt som var radikalt i de passivas ögon, det var för komercielt, de var tvungana att gå längre. Musiken var inte i fokus, inte heller poesin. Deras eviga jakt på att vara så långt ute. De hade lärt sig att skratta åt det mest horribla. De hade lärt sig hata. Ingen hade den tro de uppgav sig för att ha, ingen visste något om de de sa. De var grå varelser i skuggan av standard. Men de är bättre en de som hon såg vandra livlöst fram, skrattande, tomma. Inte för att hon inte var tom, men hon hade insett det för länge sen. Hon som hade insett att allt var tråkigt. Visst fann hon en lycka i nattens vimmel, i botten av glaset. Men det var allt.