Det är alldeles tyst. Ögonvitorna speglas svagt av en avlägsen gatlyckta, som på detta avståndet utan tveckan skulle kunna tas för en ynklig stjärna. För att bryta den pinsamma tystnaden som bildats tänds en cigarett. Lågan lyser upp scenariot och för ett ögonblick blir två bleka ansikten synliga i mörkret.

Den enes, en mans, är väldigt olyckligt men ansträngt. Som om denne med all sin återstående kraft håller tillbaks kraftiga emotionella krafter från sitt inre. Läpparna dallrar intensivt. Som ett hål i det annars så täta försvaret. Effekten liknar ett skottskadat skrov. Om man täpper till två hål börjar det rinna vatten ännu mer intesivt i det tredje tills det spricker upp till en större läcka.

Det andra ansiktet tillhör en till synes ung kvinna. Ansiktet är lika kallt som en kraftig vindby från norr. Hon blossar självsäkert, nästan lite arrogant på sin cigarett. Men under lågans korta men, till skillnad från omgivningen, ljusstarka låga verkar hon har tagit notis till den unge mannens förtvivlade ansikte. Under ett djupt bloss skymtar man hennes ansikte på nytt bakom den intensiva glöden. Uttrycket har förändrats från iskallt till medlidsamt. Ja, nästan ett skuldbetyngt ansikte gör sig synligt. Men ögonen har inte förändrats, de är fortfarande lika kalla och oförlåtliga.
Utan att möta mannens blick, utan en enda beröring och utan att förtälja ett ord reser hon sig.

Den avlägsna gatlycktan bildar en silhuetten av en vacker ung kvinnas oemotståndliga kropp. Silhuetten är orörlig ett par sekunder, fortfarande total tystnad. Därefter försvinner hon in i mörkret.