det var jag, natten, ljuslyktorna och en enda lång väg.
en restaurang låg intill vägen och jag frös, ensam.
in och värma mig, lite bara. en snabbis, tänkte jag.
vad jag såg när jag kom in vad inte vad jag tänkt mig.
där satt du, vacker som få, uppklädd, och med
håret stylat precis som jag älskar det.
du satt ensam vid ett bord för två,
jag ville gå fram till dig, slänga mig över dig
säga åt dig att ta mig tillbaka,
tvinga dig att flytta tillbaka hem till mig.
ligga och mysa med mig i soffan med popcorn
och kolla på någon patetisk urdålig film
som vi kan skratta åt, tillsammans... men jag vågar inte.
jag kan inte.
för det första, du gjorde det ganska klart
för mig när du lämnade mig.
för det andra...
en kvinna med blont långt hår iklädd i en röd halvlång
klänning kommer in, hon hinner före.
du ställer dig upp, omfamnar henne med dom
armar du brukade bära mig upp för
trappan med, innan vi somnade, tillsammans.
ni sätter er och jag kan bara inte..
kan inte släppa blicken.. jag är som paralyserad.
ni sätter er, ja så var det..
sitter där och småpratar, du hade beställt in vin i
förväg till er båda två.
hon skrattade, du skrattade
hon lade sin hand på bordet
du tog den...
jag svimmade inombords, letade flyktvägar..
var tvungen att kräkas, någonstans!
om jag inte tagit den jävla kvällspromenaden
hade jag inte behövt torteras såhär!
en kypare pratade med mig, tror jag.
undrade om han kunde hjälpa till med något.
jag hörde inte riktigt.
ni lutade er närmare varande,
kysstes.
och jag sprang.
jag välte någon jävla bricka men jag skulle bara ut!
jag kräktes i en buske utanför och sprang hela vägen hem ...


fattar du inte?
jag kan inte släppa dig bara sådär!
bara att se dig ger mig fjärilar i magen..
eller ska jag säga magknip?
men det var nog så..
du var nog för bra för att vara sann..
men isånafall gillar jag inte sanningen!