Farfar
Jag gillade min farfar.
Så en dag, var han död.
Mamma berättade att han hade dött på sjukhuset,
han hade fått en blodpropp sa hon.

Jag ville inte tro henne.

Min farfar kunde inte vara död.

Det kunde inte vara han.

Det måste vara någon annan.

Det var vinter ute,
vi åkte till Finland där han hade bott.
Vi skulle på begravning.
Vi åkte till kyrkan,
där inne var det varmt.

Varmt och mysigt,
till skillnad mot vintern där ute som var hård och kall.
Mitt hjärta hade frusit till is,
jag kände ingenting,
jag saknade bara farfar.

Längst fram i kyrkan stod det en vit kista,
där inne låg farfar.
Jag gick fram och lade en röd ros på kistan,
men jag ville inte tro att han var död.

Nej, när som helst skulle farfar hoppa upp ur kistan och säga:
Hej här är jag! Nu kan vi vara glada istället.
Och alla skulle bli så glada och dansa.

Men inget hände,
allt förblev tyst och stilla.

Vi satte oss på bänkarna.
Jag dinglade med mina små ben
som knappt nådde ner till golvet.
Jag tittade mej omkring,
alla grät,
men jag grät inte.
Jag kunde inte,
jag ville att min farfar skulle komma fram,

levande

Prästen började prata.
Jag lyssnade inte,
nej, jag tänkte på farfar,
på allt roligt vi hade gjort tillsammans,
på alla minnen vi hade haft,
vi två

Då kom tårarna,
en för varje minne

Det blev många tårar