där glömskan
i sin perforerade botten
samlar minnen
tittar jag ibland ner

försöker se djupare
genom hålen

men betraktar bara ljusskimmer

de bilder jag vill se
är de jag berörs av
men försöker se förbi

egot änn mer en dimma
änn en gång

blödande

försöker stänga dörren
till minnets sommarvarma
linneklädda bord och rosa väggar

men tårar trillar

när jag ser djupet
där de landar
och rinner ut
genom hålen

där ljus gnistrar tillbaka
och salta mungipor
växlar till stillhet

växer åter bilder fram

såren blöder alltjämt

kan leva med det