Fallande handlöst i mörkrets brunn
Mörkret är ogenomträngligt
Kylan biter sig in i märg och ben

Rop som skriks utan att höras
Tårar som fälls utan att synas

Virvlandes runt stötandes i sylvassa kanter
Sår rivs upp och varmt blod blir kallt
Svag och utlämnad till mörkrets krafter

Mörkret skrattar och ler åt den patetiska människan
En gång vandrandes i ljus nu naken och förlorad
Förlorad för livets krafter
Skrattet ekar i mörkret

Bilder flimrar förbi
Bilder av en tid utan mörker en tid av kärlek och lycka

Människan blundar hårt
vill inte minnas
vill inte känna

Fallandes mot ett slut utan mening
Musik börjar ta form i mörkret
En mening sjungs om och om igen
Människan inser att svaret är givet

INGENTING

Leendes når människan botten
Ljuden dör ut
Ljuset kommer tillbaka
Kvar finns bara en människa liggandes i sitt eget kalla blod