Jag kände en pojke en gång
för evigheter sen
Han sov med knivar under kudden
Han gick med rakblad under armen
Och när han kände sig osynlig skruvade han sakta upp ljudet på radion
Med kinden mot högtalaren hela natten lång
För att tydligare kunna höra dödens sång

Medicin i form av pulver rymdes i hans vänstra jackficka
Jag minns att han sa till mig
”Jag har aldrig förut sett en så söt flicka”

Och under min säng hade jag en bild på en leende främling
Hans ögon brann,
jag sparade det till min fotosamling
Nu har de etsat sig fast på min näthinna
Jag blundar och skriker, men de vill inte försvinna
Skarpt reflekteras han i varje skyltfönster jag går förbi
Hans ögon borrar hål, han ber om att bli fri

Pojken med rakbladen väntar och bidar sin tid
Han är fångad under is,
i sina egna drömmar gör han varje dag till en strid
Och nu är även jag smittad med hans sjukliga fantasier
Vi bär båda på skarpa föremål,
vi ristar för att jämföra våra gemensamma tragedier
I det kvävande vintermörkret skriver jag vår berättelse,
jag ser den växa fram över min kropp
Jag övar mig i självförstörelse,
detta eviga kretslopp

Och medan snön bygger frusna salar misshandlar jag min själ
Vrider mig i mörkret inför ett sista farväl
En pojke av plast,
en trasig pojke skapad av smältande is
Han fanns aldrig på riktigt,
den pojken skar med rakblad sönder mina drömmars paradis
Och nu när vi båda är fångade i trasiga skyltfönster kan jag nästan höra hans röst
Jag tror att han i sin tystnad viskar om vår avlägsna höst
För det fanns en tid strax innan vintern kom
Några få sekunder, minns du dom?