Om så solen sken,
i morgonens vårvärme,
eller eftermiddagen i juletid
med en bister vinterkyla
eller natten hade knackat på dörren
när höstregnet
trängde sig in i ben och märg,
så var det aldrig av ilska
eller sorg jag målade dig i grått.

Nyanserna var en del
av ditt hårda yttre,
också det varma trygga inre,
din själ.

Det var så du tog emot många av oss,
öppnade dina grindar.

Där svalde vi ett uns av längtan
medans du svalde oss.

Tiden du gav mig,
för vissa en respit,
tredelad timme i cykler,
dansade runt mina tankar,
gav mig utrymmet.

Rörelsen som alltid återkom.

Det var tanken på något gott,
ett avbrott, ett glas vatten
eller fri för tjugo minuter,
som fick klockan i oss att fungera
i två timmar till ...till ...till ...till

du släppte greppet och stängde dina grindar
bakom oss.