för att jag har upptäckt gränsen

där självömkan och tycksyndommig slutar.

för att jag borde vara så glad och lycklig och uppskatta
dom små sakerna som görs.

när jag egentligen, stänger in mig och låtsas.
musiken så högt det går, orden så långt in.
tårarna på kinden, och mer patetisk kan man inte vara.
så satans fel.