Nu är jag sådär äcklig som du aldrig kommer vara. Magen putar ut. Jag har aldrig sett mig så här tidigare. Det ser skumt ut när jag ser mig i  spegeln. Hm... Hur ska det se ut när man är gravid? Är det verkligen ett embryo som putar? Är det Ronald McDonald och hans falska leende som har fördärvat mig?

Jag har aldrig brytt mig om min kropp. Den har varit där. Funnits där. Min kropp har kommit med en platt mage men nu kan jag inte dra in den. Den putar. Vet du vad det innebär?

Vet du det? Hjälp mig! Jag vill inte bli som du var - anorektisk och skör - förstörd. För trots att du är vackrare, bättre och smartare än mig nu så kommer jag aldrig vilja bli du för jag är starkare än så. Jag var till och med starkare då. Kommer du ihåg? Jag grät inte ens. Inte nu heller.

Det enda problemet med styrka är att när det visar sig att det finns ett fel någonstans, något som inte är som det ska, så får styrkan brist. Och då ska man ställa sig upp igen, men vad ska jag göra om jag inte slutar att puta? Kan då styrkan superlimmas eller har jag då gått och blivit Du - den som jag aldrig önskat bli för jag har alltid hört dig gråta genom väggen om natten då du påstått att du sover ensam.

Jag vet allt om din sorg men jag säger ingenting. Du vet allt om mitt putande men du bara tittar bort när jag tar o'boy i köket. Pappa läser tidningen vid köksbordet. Du låtsas som om att jag inte finns i din värld. Om du blundar riktigt hårt så kanske jag försvinner? Om du tar kniven eller kanske rakbladet?

Men älskade, det har jag redan försökt med, men vet du, både du och jag är fortfarande här. Vet du, till och med han är här... du vet... där inuti mardrömmen som du förde vidare till mig när du viskade under viskleken när vi var små. Då du berättade så att du inte skulle behöva gråta ensam. Du viskade då att jag är som du bara för att jag råkade se likadan ut.

I hans ögon var det så. Det var ingen skillnad. Och jag ska döda honom, demonen, för att få slippa dela ditt öde en dag till. I hopp om att få sluta vara äcklig. Förstår du det älskade?

Du som lät honom ta mig när du berättade att jag skulle hålla dörren olåst om natten. Demonen som fick dig att andas i en respirator innan du ens fyllt fjorton för du var för svag. Men jag är inte du, jag är inte det, jag ska döda mitt putande och i fallet tar jag honom - pappa. Han som alltid fick dig att gråta om natten. Han vi inte låste ute. Pappa Ronald som extraknäckte som FuckDonald innan vi ens fyllt sju.