Den minsta astronauten vilar kluckande tyngdlös, med syretubsslang och mat i sond, i sitt modersskepp med ett skal av sammetsbeige och bränsle att åka världar runt. Tyngdlösa liv i rymd.
Säcken håller klucket varmt och ljuden utanför i muller. Dova toner i mammaocean, en orkester som står på stranden. De pratar och rör sig i mönster därute, precis som i universum, vi vet inte säkert men anar så smått.
Dags för lite jympa och bensträck i cockpit, det skvalpar och svämmar över i dans. Och känns så lätt när du sparkar med ben mot den vägg som håller dig trygg under resan, tills nedkomst på planeter med solar och månar.. För du ska komma med färgerna till hösten.
Lilla astronaut.