Ta mig långt, långt bort.
Långt härifrån.
Ta mig till öppna slätter,
ta mig till äventyr,
ta mig till sagornas land.
Ge mig något hallicugent.
Så åker jag.

Bort bort bort.
Till jättar och vidunder,
troll och häxor,
alver, älvor,
gnomer,
dvärgar,
riddare
och sköna möer.

Ta mig till kärlek, ta mig till dans.
Ge mig nåt som tar mig någonstans.

Trött trött trött.
I hjärnan,
i hjärtat,
i musklerna.
Ögonen.

Jag vill sova konstant.
Aldrig bli väckt.
Drömma något annat än de återkommande mardrömmarna.
Sova för alltid och drömma härliga drömmar.
Om solsken,
regnbågar
och lycka.

I min värld behöver man inte förtära alkohol för att må bra,
inte röka för att släcka abstinens,
inte knarka för att se vackra saker.
Man behöver inte oroa sig för ekonomi eller brustna hjärtan.
Lyckan är ett allmänt begrepp,
som alla får ta del av.
Lycka är inte att stoppa fingrarna i halsen
och vinna en bukett rosor och en tiara.
Lycka är inte trycka kanyler genom huden, snöra svarta boots eller hångla upp en androgyn varelse i en park på fyllan.
Lycka är inte se precis likadan ut som alla andra,
knulla skiten ur en främling
eller flirta hej vilt med oansenligt många personer på en gång.

Olyckan existerar endast som ett skrapsår på knäet.

Jag vill bli kär.
Men mitt hjärta håller inte med mig.
Det finns ingen att bli kär i, säger det.
Och därinne håller det sig så.
Oälskat, oälskande.
Varför blir kär i någon som inte blir kär i en tillbaka? säger det.
Säger att det är totalt meningslöst att slösa känslor och själ på en person
som i slutändan ändå lämnar en.
Eller en person som sliter sönder själen,
kräver,
skriker,
klöser.

Mitt hjärta säger åt mig att jag inte får bli kär i någon.
Det är odugligt, jag är för svartsjuk.
Det är bättre att lämna den saken åt De Andra.

Nu ska jag duscha mig ren från alla känslor.
Jag ska tvätta och putsa min Falska Fasad.
Mitt löshår, mina svarta och gröna naglar.
Min kropp och hud som buktar ut
och visar att jag stoppat i mig på tok för mycket på sista tiden.

Efteråt ska jag bygga på den Falska Fasaden,
finslipa den.
Måla linjer runt ögonen,
kleta lerliknande material på ögonfransarna,
som nästan tycks skrika hjälp.
Pudra på kokain på hyn för att se mattare och jämnare ut i den.
Kanske målar jag rent av läpparna i någon luderröd färg?
Sedan drar jag på mig maskeradkostymen, som består av trasiga jeans, stora tröjor (för ingen vill ju se fettet skriker hjärnan ytliga hjärnan) och boots.
Eller så har jag fått reda på att det är party
och ska supas,
kanske folk man kan förnedra sig för är där,
och då gäller det att se så slampig
och jag-bryr-mig-inte-om-vad-ni-tycker,
ut.