jag glömmer de aldrig, dom sista orden du sa innan du gick din väg
\"var inte ledssen gumman, de är inte ditt fel att pappa går nu\"
men de har alltid kännts som om de varit mitt fel att du och mamma bråkade och skrek till varandra kväll efter kväll.
de känndes som mitt fel när du försvann, ingen visste vars du var, inte ens din familj, du bara försvann, men efter ett halvår kommer du tillbaka som inget hade hännt..
jag var så orolig över dig, pappa.
alla drog bara en massa jävla löngner, om var du var, de där halvåret gick jag runt och funderade på vars du igentligen tagit vägen, varför hade du lämmnat mig ?
kanske var du död ? eller var du bara och jobbade långt ner i svergie, eller kanske var du på semester ?
hur skulle en 5 årig liten flicka veta ?

fattade du inte att jag behövde en pappa också ?

de känndes som mitt fel när du & mamma hatade varan så mycket att ni inte ens kunde prata med varandra.
du skaffade dig ny flickvän, som min mamma verkligen hatade, jag vågade aldrig tycka om henne för jag visste att de var hon som tagit mammas plats, de känndes som mitt fel att mammas hjärta var krossat i tusen bitar.
du blev så förändrad, du var inte samma pappa som bar mig på axlarna, inte samma pappa som sprang runt och lekte häst med mig.
din nya, hon slog mig, men de enda du sa var \"du måste lyssna på henne, de är klart hon blir sur annars, och inte slog hon väll dig så hårt\"
men hon var ju igentligen så feg att gå på en liten 9 årig flicka.
jag ringde ett flertal gånger åt mamma och grät, jag snyftade fram ett par ord \"hon har slagit mig igen\"
mamma tyckte jag skulle änmäla henne, men pappa jag trodde jag skulle förstöra allt mellan er då, jag ville inte krossa ditt hjärta också, så jag lät bli att göra en anmälan, jag tänkte att jag klarar mig, jagär stark.
tills en dag du börja slå mig, jag legade i min säng med huvudet nertryckt i min våta kudde.
så mycket jag grät, allt var mitt fel, de var jag helt säker på!
jag var nära på att ta mitt liv, allt hade blivit så mycket bättre då, de var jag helt säker på!

jag kommer så väl ihåg, du gav mig ett stort blåmärke vid örat, mamma tog med mig till sjukhuset, där fotade dom de, och sa ifall jag vill göra en anmälan så finns de bevis, men skulle jag anmäla min egen pappa ?!
nej, jag kunde verkligen inte göra så mot dig, du var ju trotsallt min pappa.
jag kommer så ihåg de, jag skulle till frissan, jag färgade mitt under hår mörkt, jag blev jättenöjd!
men när jag och mamma satt i bilen sa jag med lite besviken röst \"jag kan inte ha uppsatt mitt hår, jag som hade velat visa alla hur fint de blev\"
klart att jag inte velade visa mitt stora blåmärke, jag ville ju inte att någon skulle veta.
till slut fick du vett i dig och slog mig aldrig mer.

men jag blev allt äldre och börja fatta saker som jag inte fattade förr.

jag kom hem till dig, de var din vecka, du var inte hemma när jag kom, jag tänkte att du säkert var på jobbet, jag satt mig i datastolen jag skulle slå på datan, men upptäkte att datan var borta, jag fråga min plastmamma vars datan tagit vägen, hon sa att den hade gått söder och att den var på lagning..
klockan blev allt senare på kvällen, du hade inte kommit hem, du hade inte kommit hem när jag somnade, du var inte där när jag vaknade, vars var du pappa ? 2 dagar gick och du var inte där, din vecka och de var med din flickvän vi fick vara med, jag for till mamma, de var inge kul att vara hos dig utan dig.
min mamma hade lyckats fått reda på att du inte var på jobbet, som dom flesta sa..
du satt i en cell, du var misstänk för.. vettetusan vaddevar.
nåra dagar efter, så visade mamma att du var i tidningen, du hade nått för ansikte så man såg inte att de var du, men jag såg att du hade armbandet på som jag hade gjort åt dig.
du kom hem efter nåra veckor, och vi fortsatte som inget hänt.
sen flyttade du ifrån mig, de är 120 mil i mellan oss, och jag träffar dig inte ens 1 gång i månaden.

fattar du inte att jag behöver en pappa också ?