det var kanske 1994
och jag vaknade en gryning
prassligt och grumligt
av att elvis sjöng
genom mitt sovrumsfönster
han bodde under huset
i många år
knarkade förakt
sällskapade med skuggorna
ingen berättade
han var en LP-skiva
i grannens vindränkta vardagsrum
jag somnade nog om
efter några år

det var nog 1995
jag cyklade
tills det tog slut och där började alltid
något annat
när man är ovan glömmer man att
spara sina krafter
för att orka hem
så småningom förstod jag
det är därför alltid alltid stigarna
tar slut någonstans
alla vill hitta hem någon gång

1996 kanske
solarna blev aldrig dubbla
när jag kisade
somrarna blev inte längre
för att jag sprang
i knähögt gräs som
aldrig vågade sig högre upp
än till midjan
för ovanför midjan börjar
något annat
där börjar stoltheten
och dit törs sig inte
det som växer
från tunna rötter

du har inga rötter alls
är det därför du stannat
på marken?

1995 igen
jag lärde mig att överge
och jag vet precis när

du målade svarta änglar svarta änglar
i årskurs två flera hundra svarta änglar
fröken bara grät fast vuxna inte gråter
och fast vuxna inte gråter
så grät jag också
det gick sönder någonting
jag gick därifrån

2007 vet jag
det är alltid lättare
att klättra uppåt än neråt för
ska du neråt kan du ge dig fan
på att du faller

men jag cyklar fortfarande för långt
i snåriga timmar
av livet
går jag fortfarande vilse

2007
sparar visdomar
hoplindade med
fragment från 1995
stannar kvar
i en skymning som aldrig falnade
där fjärilarna kunde vara älvor
trygghet var en kopp varm choklad
efter timmar av skeppsbrott
i regninga himlar
jag finns där

men det finns så många
jag glömt bort
jag tänker inte säga
övergett för
ni följde ju aldrig med
aldrig uppåt

ni stannade kvar
bara stannade
i hålen som ni föddes ur
med ett knaster
och en steriliserad läkarsax
lossnade ni nog
men fastnade igen
någonstans
i ansvarslösa gnuggtatueringar
med budskap som
aldrig skar sig fast i huden
bara blev moln på himlen
moln blåser bort

2007, fortfarande och
jag saknar er inte
ni som aldrig kisat mot solen
bara skrapat
era knäskålar
mot kullerstenarna
i regntyngda romaner
av edgar allan poe

runt om mig sprängs ni
men jag har ju lärt mig
att springa
så jag springer springer springer
tills någon stannar mig
och frågar hur jag mår

bra
svarar jag då
och inser att det stämmer

jag har ingen slutsats
det finns så mycket kvar
men inte för den som blundar
utanför ordens virvlar
i självföraktets knivsår
i tomheten

jag har lust att krossa
era jävla fönster
så att ni känner doften

vi ses