Du lämnade mig ensam, du bara lät mig sitta och gråta.
Jag visste att det var på mig det var fel. Inte skulle du väl lämnat mig kvar annars? Mitt hjärta var krossat och tårarna rann hejdlöst nedför mina röda kinder. Varför lät du mina tårar rinna så fruktansvärt mycket?. Var det meningen att jag skulle bli sårad? Jag visste inte varför du lämnade mig, sade jag något jag inte skulle ha sagt eller vad är problemet, svar på dessa frågorna lär jag aldrig få. Jag klarar knappt att skriva detta, tårarna stänker ned tangentbordet och gråten dämpar ljudet från musiken. Det står still, tiden liksom flyr iväg och jag sitter här, fast i det förflutna. Kan ingen rädda mig från smärtan, antar att det inte är någon som hör mina rop på hjälp. När du såg mig, jag tror att du såg sorgen i mina blåa ögon. Eller ljuger din blick tillbaka på mig så mycket? Du kanske är ett stort svek hela du, jag fattar inte att jag fortfarande älskar dig. Men det var bara du som förstod mig. Du övertalade mig att fortsätta mitt liv här på jorden. Men jag undrar varför du brydde dig överhuvudtaget vännen? Säg inte att du tyckte synd om mig, jag hatar när folk säger saker bara för att dom tycker synd om mig. Det får mig att känna mig ännu mer misslyckad än vad jag redan känner mig.

Carolina Hansson.