»Moln,

inte sagomoln utan vackra, hotfulla och stora moln.

Förskräckliga men underbara.

Vita som renhet och fagra som vinter.

Förskräckliga som ondska och perfekta.«

Säg att jag är annorlunda, säg det. Jag älskar det.

Bekänn att jag är galen.

Övertyga mig om du vill,

jag kommer för alltid hålla krampaktigt

om min blåa himmel.

»Bäckar,

Inte bäckar som är stora och farliga, utan sagobäckar.

Små och livfulla, lite som du.

Alltid med ett leende.«

Ropar jag kanske på bekräftelse, eller?

Nej.

Jag ropar inte ens, viskar.

Lyssna till vinden så förstår du!