När kärleken svämmar över, finns det inget stopp. Du säger att dina sår aldrig kommer bli hela. Ditt hjärta kommer alltid att ligga på golvet, i spillror, trampat på.

Jag tror inte på sånt.

En dag kommer din lycka. En vacker dag kommer du bli hel. Såren kommer kanske aldrig att läka, men de hål ditt hjärta har kommer att fyllas av lycka. Du kan plocka hop bitarna av hjärtat, och det spelar ingen roll om du missar någon, lyckan kommer fylla upp det hålet, så att du åter blir hel.

Det är inte alltid jag ser dina tårar, men jag känner dem in i själen. De finns, de existerar, det är det viktigaste. Likaså är det med känslor. Det spelar ingen roll hur verkligheten egentligen ser ut, det är dina känslor, hur du känner, som finns.
Du känner väll igen känslan av att ingen bryr sig och ingen älskar dig. Alla vet att det egentligen inte är så. Men just i det ögonblicket, just precis då, spelar det ingen roll. Dina känslor svämmar över, och de är de enda som existerar.







Del I
Räddlan.

Han blickar mot himlen.
Ingenting kan skada honom nu.
Ingenting kan någonsin komma nära.
Ingenting, han känner ingenting.
Regner forsar ner.
Vattenmassorna driver nerför gatan och försvinner,
likt hans känslor,
ner i brunnarna,
ner i evigheten.
Ingenting, han känner ingenting.
Han faller, och faller igen.
Och tänker…
Han står ensam i regnet och väntar.
Väntar på kärleken.
Väntar på lyckan.
Men den kommer aldrig.
Istället kommer känslorna.
De liknas med en man, en man utan ansikte.
Han kommer bakifrån, med kniven i högsta hugg.
En stöt i ryggen.
Pojken vänder sig om.
En stöt i bröstet och han faller.
Utan ett ord backar mannen undan och försvinner i regnet.
Kvar ligger pojken, döende.
Regnet fortsätter forsa.
Han ropar halvhjärtat på hjälp, men ingen finns till.

När det är som värst,
vänder alla ryggen till.
Då vill ingen kännas vid honom.
Ingen vågar se sanningen i vitögat.
Han dör, för att sedan återuppleva alla känslor igen.
Hur länge står han ut?