(Bill)

Studion kändes välkomnande efter så mycket tid hemma med familjen. På något sätt var det skönt att komma ifrån mamma..
Den senaste tiden, efter att vi hade berättat vad som hade hänt oss, vad en av våra lärare hade gjort, så hade hon inte lämnat, varken mig eller Tom ifred.
Det var sällan vi var ensamma överhuvudtaget, efter som jag och Tom nästan ALLTID var med varandra. Men ibland, då den ena av oss inte orkade busa eller sånt, ofta efter ett studiobesök, så kunde vi låsa in oss på våra rum, och bara.. Tja.. Sova eller något liknande.
\'Rette mich?\' sa jag frågande, då vi klev in i rummet.
De andra nickade, medans de kollade ifall deras instrument var stämda. Jag själv, satte mig på en pall, som var placerad bakom en mick, och väntade sedan på att vi kunde börja..

\'Helt, fullkomligt misslyckat blev det inte.\' sa Tom påväg ut därifrån.
Vi andra svarade honom med ett svagt mummel.
Jag ville inte erkänna att jag sjungt mig hes.. På något sätt tycker jag det skulle vara pinsamt, så jag harklade mig så obemärkt jag kunde.
\'Vi ses.\' sa Georg, medans Gustav vinkade hejdå till oss.
Vi nickade, och började sedan långsamt gå därifrån.
Jag huttrade till, det var kallt ute och jag kände på mig att jag snart skulle bli förkyld.
\'Helt misslyckade är vi inte.\' upprepade Tom.
Jag flinade mot honom.
\'Bara för ni har en sådan underbar sångare.\' sa jag hest.
Tom började skratta.
\'O ja, underbar. HAn sjunger sig hes på två timmar!\' skrattade Tom.
Jag räckte ut tungan mot honom.
\'Oj, attitydsproblem.\' sa Tom sarkastiskt och flinade igen.
Jag orkade inte svara, istället fortsatte jag gå, med huvudet vänt framåt.
\'IiIiiK!\'
Jag kände efter i nacken, jupp.. Snö!
Tom stod en bit ifrån mig och försökte se oskyldig ut.
\'De där komemr du inte undan med!\' ropade jag, så högt jag vågade utan att förstöra stämbanden förevigt.
\'Vågar du verkligen kasta en snöboll på din kära storebror?\' frågade Tom retsamt, medans han skyndade att böja sig ner och krama en ny snöboll.
\'Du är bara 10 minuter äldre!\' påpekade jag, medans även jag böjde mig ner och tog ett stadigt grepp om den iskalla snön.
Dessvärre, hade ingen av oss några handskar på oss, mycket smart av oss.
Snart var ett vilt snöbollskrig igång, snöbollarna flög kors och tvärs, och jag kunde inte låta bli att känna mig otroligt stolt, när jag prickade Tom i huvudet.
\'Mina DREADS!\'
Jag skrattade ondskefullt, medveten om hur långt tid det skulel ta för Tom att torka dem.
\'NU DU!\' ropade han, medans han rusade fram mot mig med ett elakt flin på läpparna.
\'IiIiIk!\' pep jag, och tänkte börja springa åt motsatt håll, men snart ångrade jag mig, och sprng rakt mot Tom.
Han stannade inte, utan fortsatte springa.
Snart var det bara en meter ifrån oss båda, och vi slog ut armarna, våra magar slog ihop, och vi båda föll baklänges ner i snöhögar.
Vi började gapskratta, kunde inte sluta förräns, säkert fem minuter senare.
\'Är du så tjock?\' skrattade jag, medans jag reste mig upp från den iskalla marken, stegade fram till Tom och hjälpte honom upp på fötterna.
\'Påstår du att jag är tjock?!\' sa han och försökte låta sårad.
\'O ja, men jag älskar dig ändå. För liksom.. Det är mycket mysigare att nypa i dina kinder, om dem har lite gos i sig, eller hur?\' sa jag, medans jag nöp i hans ena kind och gjorde någon slags galen grimas.
Tom skrattade till, och jag släppte.
\'Nu du!\' sa han, och lyfte upp mig från marken.
\'Ey, du komemr bryta ryggen av dig!\' ropade jag förskräckt, och min röst bröts.
Jag kunde se Toms busiga glimt i ögonen, vilket betydde att jag var så gått som död.
Han höll ett stadigt grepp kring midjan på mig, och började sedan snurra runt och runt på stället.
Jag kramade om hans hals, och försökte skratta, men rösten vägrade sammarbeta med mig.
JAG KOMMER SPY!, tänkte jag då Tom var inne på sitt, minst 40:nde varv.
Tillslut satte han ner mig, och båda två föll ihop i en hög igen.
Tom skrattade så han grät när jag ställde mig upp, och försökte gå en rak sträcka.
Jag såg INGENTING, allting bara snurrade runt och runt.
\'D- De går bra.\' fick jag fram tillslut.
Tom började skratta ännu mer, och jag blev en aning förvånad över hur mycket luft i lungorna han borde ha.
\'Men ta\'t lugnt brorsan!\' utbrast jag tillslut, och gick fram till honom, med något vingliga ben.
\'O- om polisen skulel se dig nu, så skulel dem bergis tro att du var full!\' skrattade Tom, och jag började gapflabba.
\'BERGIS?! Vem SJUTTON säger BERGIS nuförtiden?!\'
Tom slutade genast att skratta.
\'Jag har fått det från mormor.\' muttrade han surt.
Jag föll ihop i en hög, bokstavligt talat, då jag föll ihop på Tom, och skrattade.
För liksom.. Vem säger BERGIS?! Och vem ERKÄNNER att man fått det från sin MORMOR?!
Tom flinade, och knuffade bort mig från honom.
Återigen slog kylan emot mig, då jag fick, minst tre kilo snö innanför jackan.
\'Nej, vad säger du, ska vi gå hem?\' frågade Tom tillslut, då han stått och granskat sin skrattande bror ett ögonblick.
Jag samlade mig och nickade.
Tom flinade mot mig, och hjälpte mig sedan upp från marken.
\'Fy fan, du är ISKALL!\' utbrast han, då han kände sin hand mot min.
\'Ja, jag var bergis en isbjörn i mitt förra liv!\' sa jag, och vi båda skrattade hela vägen hem..

Kapitel 6

(Tom)

Fullständigt bortkastat.
Jag kan inte förstå varför man gifter sig, skaffar barn, bråkar och sedan funderar på att SKILJA sig?!
Vad är det för mening med det? Göra barner besvikna kanske? Gud jag hatar föräldrar.
Rösterna från nedervåningen försvann. Jag kunde höra någon smälla igen ytterdörren, tysnad. Det förblev helt tyst på nedervåningen, och jag kände att det var dags att stiga ur duschen, så jag vred av kranen och klev ur duschen.
Utanför badrummet, kunde jag höra någon tassa ner för trappan, Bill såklart.
Jag suckade igen.
Att han inte kunde förstå att det där bara skulle sluta med att han också fick skäll, det var ingen som helst mening med att prata med förälden som var kvar i köket. Var det mamma, skulle hon förmodligen gråta, och var det pappa, skulle han förmodligen skälla på Bill.
Men Bill kunde vara lite för idiotisk ibland, han tänkte nästan aldrig, handlade med hjärtat istället. Jag var raka motsatsen. Skulle jag göra något, var jag tvungen att tänka igenom det först.
Jag suckade och knöt en handduk runt midjan, innan jag gick ut från badrummet och in i mitt rum.
På vägen in, innan jag stängde dörren, kunde jag höra mammas hetsiga röst, och Bill som försökte lugna ner henne.
Jag suckade, medans jag skakade på huvudet, varför kunde inte Bill inse: Det var meningslöst, fullständigt onödigt.
Jag letade rätt på ett par stora byxor och en vit, stor tröja, sedan satte jag på mig en blå keps till det.
Sedan orkade jag inte fixa mig mer, mina dreads hade snudd på hållt sig torra under den tid jag duschat, vilket var bra, eftersom då slapp jag torkade dem.
Eftersom jag inte planerade något för dagen, så gick jag och satte mig i soffan som var placerad brevid mitt enda fönster i mitt rum.
Jag försökte koppla bort Bill och mammas röster, hur mamma skrek på Bill, och hur Bill försökte hålla lugnet. Jag beundrade hans tappra försök, men tillslut brast allt, jag blev faktiskt en aning rädd, då jag hörde en tallrik spricka därnere.
\'Mamma, ta det lugnt! Han kommer tillbaka!\' hörde jag Bill ropa, och sedan hörde jag ännu en tallrik gå sönder.
\'Gå upp till ditt rum.\' hörde jag mamma fräsa.
Jag kröp ihop till en boll, och kände hur mina ögon tårades.
Allting var kört, det förstod jag i detta tillfälle, då mamma kastade tallrikar. Det var illa.
Hon brukade alltid vara så lugn.. Så detta måste vara allvarligt..
Jag hörde Bill smälla igen sin dörr till sitt rum, och förstod att han måste känna sig irriterad på mamma, som inte förstod att han abra ville hjälpa henne.
Visst, jag ville gå till Bill, vara vid Bills sida, men ändå inte. Jag behövde få vara ensam.
Allting hade förändrats, bara på ett ögonblick.
Visst, jag och Bill hade varit svagt medvetna om att våra föräldrar snart skulle skiljas eller något liknande, men ändå så kom det hela som en chock.
Allting.. Allting hade blivit så annorlunda.. Familjen.. Våran familj skulle splittras.. Skulle allting vara som vanligt?
Alla våra minnen tillsammans med familjen? Picknickarna i parken när vi var yngre, när vi var på stranden och Bill trodde han såg en haj, men det visade sig vara en man i 50 års åldern som hade haft en spetsig rygg..
Allt det.. Vart skulle det ta vägen? Vad skulle man prata om vid middagen?
Jag tog upp min gitarr, sökte tröst hos den.
Jag drog mina fingrar över det sex strängarna och lyssnade på vibrationerna från dem.
Snart spelade jag på den, Rette mich, för det var precis så jag kände. Kan ingen rädda mig?
Det fanns mycket man kunde räddas ifrån: Släktträffar(!), familjens alla bråk, mobbing, skolan, bråk mellan vänner , olycklig kärlek, bråk mellan vänner och släktingar..
Snart kunde jag höra Bill\'s stämma från rummet brevid, och kände mig en aning lugnare.
Den hade verkligen någon slags lugnande effekt på mig, kanske för att: när han sjöng, visste jag att han levde, eller för att: när han sjöng, var han alltid nära mig, och jag visste, att han inte skulle lämna min sida.
Även om Bill sjöng väldigt ofta, oom vi var på stan, så kunde han gå och sjunga för sig själv, och det kunde faktiskt gå mig på nerverna, eftersom det var mycket svårt att prata med honom, om han bara gick och sjöng.
Men i tillfällen som detta, var det härligt att höra hans röst..
Snart slutade han sjunga med, och då fann jag inte längre ro till att spela, så jag lade ifrån mig gitarren, och stirrade rakt framför mig i rummet.
Plötsligt lade jag märke till att tårarna rann ner för mina kinder.
Jag kände mig övergiven, helt övergiven.
Jag visste inte varför, men en plötslig känsla av ilska spred sig igenom hela mig.
\'Tom?\' hörde jag en försiktig röst utanför min dörr säga, följt av en lätt knackning, Bill, det visste jag redan att det var.
Jag orkade inte svara, ville inte.
Allt jag ville för tillfället var: Allting skulle bli bra igen, våra föräldrar skulle säga att de ångrade sig, vi skulle höra ihop föralltid..
Bill tryckte ner handtaget till min dörr, och stack in huvudet i det.
Givetvis var inte det någon förbättring, rummet var så mörkt, att man knappast såg något alls.
\'Tomi?\' sa han frågande, medans han klev in i rummet och stängde dörren efter sig.
Det högg till i bröstet på mig.
\'Sluta kalla mig det.\' fräste jag.
Bill tog sig fram till mig, och satte sig i soffan brevid mig.
\'Du har aldrig sagt något innan?\' sa Bill, något ynkligt, vilket fick mig att få, något dåligt samvete.
\'Tider förändras.\' muttrade jag med gråten i halsen.
\'Det kommer göra det, eller hur?\' viskade han sedan.
Jag förstod att han fattade vad jag menade: han visste att jag pratade om våra föräldrar och deras skillsmässa.
Jag kände hur en långsam tår började rinna ner för min kind.
Bill böjde sig mot mig, och torkade bort den med sin långärmade tröja.
\'Snälla.. Sluta.\' snyftade jag.
Bill lät handen falla ner i hans knä, utan att släppa blicken ifrån mig.
\'Varför måste du alltid bry dig om mig?\' snyftade jag, medans jag vände huvudet, och såg in i Bills ögon.
Bill log lite smått mot mig.
\'För jag älskar dig, storebrorsan.\'
Jag bet mig i min piercring i läppen.
\'Kalla mig Tomi..?\' bad jag.
Bill skratta och nickade sedan.
\'Tack.\' sa jag, och kramade om honom. Han besvarade min kram, och jag kände för att leka lite.. Ond, så jag brottade ner honom i soffan, och gjorde en gnuggis på honom.
Han skrattade, medans han försökte slå bort mina händer.
Tillslut slutade jag, och hans hår stod åt alla håll.
Snart var Bill framme vid lysknappen i mitt rum, tände lampan och stegade fram till en spegel.
\'Hmm.. Det är faktiskt.. Ganska coolt..?\' sa han, medans han pillade lite i håret.
Jag flinade mot honom, så typiskt Bill.
\'Har du någon borste och hårspray här inne?\'
\'Dreads, remember?\' sa jag, och pekade på mitt hår.
Bill flinade mot mig.
\'Javisst ja.\' sa han, och försvann ut från rummet ett tag.
Jag flinade för mig själv i den senaste halvtimman, förstod precis vad Bill sysslade med.
Tillslut kom han in i mitt rum med ett brett flin på läpparna.
\'Så, vad tycks?\' frågade Bill, och posade inne i mitt rum.
Jag reste mig från soffan och började stega runt honom, som stod år alla håll.
\'Hmm.. Det är faktiskt ganska ballt..\' sa jag tillslut.
Bill skrattade till, och slutade posa.
\'MIn nya look är uppfunnen!\'
Jag började skratta åt hans barnsliga beteénde, men det var de som var så roligt med Bill, han lyckades alltid betée sig så.. Underligt, men ändå vara allvarlig då han måste..
JAg var tvungen att röra håret, jag var ju tvungen att se om det blev stelt efter all hårspray.
\'Jagh skulle inte göra så om jag var du, hårsprayen har inte torkat ännu..\' sa Bill, men försent. Jag hade redan rört det, och tja.. Jag trodde ett tag att min hand skulle vara glänsig av kletet han hade satt i, men det var den inte.
\'Wow, stabilt var de iallafall!\' sa jag, medans jag torkade av min hand på framsidan av hans tröja.
Han fliande lite.
\'Du ANAR inte hur mycket hårspray jag var tvungen att använda!\'
\'Faktiskt, så gör jag det.\' sa jag, och gav min hand en menande blick.
\'Detta kommer bli kul, brorsan.\' lade jag till, med ett brett flin.
\'Vadå\'?\' frågade Bill oförstående.
\'Jag kan se rubrikerna framför mig: \"Bill Kaulitz, sångare i Tokio Hotel, ersatt med en igelkott?\" \'
Bill började skratta, och slog mig sedan löst på armen, vilket resulterade att jag slängde mig efter en kudde och kastade den på honom (dock väldigt noga med att den inte skulle hamna i hans gelebombade hår.)
Trots att denna dagen började så dåligt, förde med sig dåliga nyheter, så blev det trots allt, väldigt roliga minnen från den dagen, som jag kunde spara och dela med mig av, inte bara med familjen, utan också till pressen, som säkert skulle vilja veta hur Bill\'s igelkott frisyr kom till liv..