kapitel 4

(Bill)

Långsamt, slog jag upp ögonen.
Rummet var bäcksvart, jag hade förmodligen sovit bort hela dagen.
Jag vände huvudet bakåt, kände en viss smärta i magen, men ignorerade den, då jag fann Tom sovandes bakom mig.
Jag vände hela kroppen mot honom, och granskade hans fridfulla ansiktsuttryck.
Snart, lade jag också märke till att han hade ena armen kring min midja, och jag kunde inte låta bli att le lite.
Jag lade min egna arm kring Tom, och tryckte mig emot honom, så det bara var några centimeter ifrån våra ansikten, han vaknade inte.
Jag bet mig i läppen, så nära hans läppar var..
Hans andedräkt kittlade min hud, skulle jag våga?
\'Bill..?\'
Tom slog upp ögonen, och möttes av mitt ansikte, som kanske var en decimeter från hans eget.
\'AhAHA!\' utropade han, och flög bakåt i sängen.
\'Hej på dig med.\' sa jag, lite surare än vad det var menat.
\'Vad tänkte du göra, ge mig hjärtattack?\' frågade Tom, men lade sig ner brevid mig igen.
\'Jag tyckte bara att du var så långt ifrån mig..\' muttrade jag som svar.
Tom svarade inte, istället lade han sig, lite närmare än vad han förut hade lagt sig, men inte så nära som jag ville att han skulle ligga.
Kunde han bara inte förstå att jag älskade honom? Att allt jag ville var att vara hans?
Vi blev tysta för ett tag.
Tom sträckte fram sin hand, och tog min. Strök den på översidan, lekte med den..
\'Vad gör du?\' frågade jag efter ett tag.
\'Njuter av din närvaro..\' svarade Tom, utan att kolla upp från min hand. Jag ryckte inte bort den, lät honom pilla på den, granska hans mjuka handrörelser.
\'Hur är det.?\' frågade han tillslut, efter vad som kunde ha varit 5 dagar.
Jag rycktes ur från mina tankar, och kollade upp i hans ögon, istället för på våra händer.
\'Jag mår bra, hur är det med dig?\' frågade jag.
\'Samma här..\' svarade Tom och log lite mot mig.
Jag bet mig i läppen, var tvungen att hålla tillbaka mina impulser..
Tom återgick till att pilla på min hand, granska mina naglar..
\'Tomi..?\'
Tom kollade upp från min hand, och in i mina ögon.
Jag bet mig i läppen igen, innan jag lutade mig fram, och tryckte mina läppar mot hans..

(Tom)

\'Bill..?\' sa jag frågande, utan att öppna mina ögon.
Jag kunde känna av hans närvaro, och jag kunde inte hjälpa att det kändes som om han stirrade på mig.
Jag slog upp mina ögon, och skrek till, flög bakåt.
Bill\'s ansikte var precis brevid mitt, någon decimeter skiljde dem åt.
\'Hej på dig med.\' sa Bill, en anin surt.
\'Vad tänkte du göra, ge mig hjärtattack?\' frågade jag, men lade mig brevid honom igen.
\'Jag tyckte bara att du var så långt ifrån mig..\' muttrade Bill som svar, utan att möte mina ögon.
Jag svarade inte, istället lade jag mig ännu närmare honom, men inte allt för nära, det kändes bara.. Tja.. Konstigt.
Min blick drogs mot Bills hand, och jag kunde inte låta bli att bara vilja.. Hålla den i min.. Känna värmen från den..
Snart kunde jag inte hålla mig längre, jag tog den, lekte med den, strök den på ovansidan, utan någon som helst tanke på vad Bill skulle tycka om mig..
\'Vad gör du?\' frågade han efter en stund.
\'Njuter av din närvaro.\' svarade jag, vilket var helt sant.
Tänk ifall han fortfarande skulle ligga ute i skogen? Bli slagen, misshandlad, både fysiskt och phsykist? Tanken var för skrämmande för mig, och jag sköt bort den.
\'Hur är det?\' frågade jag, då jag inte kunde slänga undan bilderna från tidigare idag.
\'Jag mår bra, hur är det med dig?\' svarade han, och jag kände hur lättnanden spred sig igenom hela mig.
\'Samam här.\' svarade jag och kollade in i hans ögon och log.
Sedan återgick jag till att pilla med hans hand, granska hans prydliga naglar som han alltid lade ner så mycket tid på.
\'Tomi..?\'
Jag slet mig från hans hand och kollade in i hans ögon.
Kollade lite förvånat mot honom, där han låg och bet sig i läppen, som om han försökte bestämma sig över vilken tröja han skulle ha på sig under dagen..
Innan jag hann reagera, lutade han sig fram, och hans läppar mötte mina..

Chocken spred sig i hela kroppen på mig, då Bill\'s mjuka läppar mötte mina egna.
Jag backade bort från honom, stirrade på honom, visste inte vad jag skulle göra, vad jag skulle säga.
\'Förlåt..\' mumlade Bill skamset med tårarna i ögonen.
Jag fick inte fram ett ljud, inte ett enda jävla ljud. Istället såg jag bara på min bror, där han satt i sängen, med tårarna rinnandes ner för sina kinder.
Snart, innan jag hunnit reagera, sprang han ut i rummet, och in i sitt egna.
Jag kände mig.. Tja, något äcklad. Bill var min bror, inte kunde jag väl gå runt och kyssa honom? Inte kudne han kyssa mig heller! Det var ju inte rätt!
Det var incest, ja, tillochmed TWINCEST, olagligt!
Bara.. Helt fel..
Jag rörde mina läppar, där Bill just hade tryckt sina egna.. Det var svårt att inse, Bill och Tom..
Nej, det funkade inte.. Men hur skulle jag säga det till honom?
Han hade blivit sårad då jag inte sa något, så hur skulle jag kunna gå in till hans rum nu, då han förmodligen var sur och ledsen på mig..?

(Bill)

Tom backade bort från mig, stirrade förvånad på mig.
JAg kände hur generad jag blev, varför hade jag gjort det?!
\'Förlåt..\' mumlade jag skamset med tårarna i ögonen.
Tom sa inget, kunde väl inte få fram ett ord, antog jag.
För äcklad för att kunna se på mig, tror jag iallafall. Jag kunde inte se på honom, inte för att jag var äcklad, mer för.. Jag skämdes. Jag skämdes så mycket att jag bara önskar att jag kunde gå igenom jorden, försvinna.
Jag reste mig upp, då en tår föll ner för min kind, och hamnade på Tom\'s säng, och rusade sedan ut från rummet, och stängde in mig på mitt rum.
Jag satte mig ner på sängen, kände hur smärtan i magen ökade. Visste inte om det var för misshandeln eller om det var för illamåendet jag började känna.
Jag kröp ihop med knäna trycka mot min mage, armarna runt benen och huvudet vilandes på mina knän, precis som för bara någon dag sedan..
Min blick drogs ut till fönstret, regnet öste ner igen.
Plötsligt kände jag för att gå ut, ut i regnet. Låta regnet nudda min hud, låta regnet falla över mig, skölja bort alla känslor..
Jag reste mig upp, stegade fram till dörren, och smög förbi Tom\'s dörr, rädd för att han skulle se mig, oxh sedan ner till nedervånginen och ut genom ytterdörren.
En blixt lyste upp himlen, och jag klev ut, stängde dörren efter mig, och började gå,
Regnet kändes skönt mot mina kläder, och jag suckade lyckligt.
Bara efter 10 minuter var jag blöt ända in på skinnet, men det brydde jag mig inte om.
Jag fortsatte gå, tills jag inte orkade mer, och då satte jag mig ner på en bänk, inte jättelångt bort från vårat hus, men ändå en bra bit ifrån.
Ännu en blixt lyste upp himlen, och jag granskade skenet från den tills det försvann.
Snart ersattes det avett muller.
Mitt hår låg platt, nästan klistrat mot huden i ansiktet, men jag brydde mig inte.
Jag ville inte gå hem, ville inte möta Tom\'s förrvirrade ansikte. Ville inte, vågade inte.. Vägrade..

(Tom)

Jag hörde någon trippa utanför min dörr, mamma var inte hemma, så jag förstod direkt att det var Bill.
Skulle jag gå efter honom? Skulle jag låta honom vara?
Jag valde det senare alltenativet men blev smått orolig, då jag hörde ytterdörren öppnas och stängas.
Gud vilken bra hörsel jag har.., tänkte jag lite stolt.
Jag satt och stirrade ut igenom fönstret, i säkert en timma, innan jag insåg att Bill fortfarande inte var tillbaka. Denna gången kände jag på mig att han hade det, någorlunda bättre än förra gången, jag hade förmodligen inget att oroa mig för.
En blixt lös upp mitt rum, kanske var Bill ute och kollade på samma blixt som jag själv gjorde?
Det tog ett tag för mig att inse, det var runt 12 timmar sedan Bill hade blivit misshandlad, och mamma hade fortfarande inte kommit hem ännu.
Hon hade ju, ioförsig, sagt att hon skulle vara borta länge, hon var ju bortrest.
Jag skrattade till lite, hur kunde jag glömma?
Jag blev genast allvarlig igen, då jag kände en viss saknad efter Bill, men varför efter Bill? Varför inte efer mamma, som hade vrit borta i typ.. Ett dygn?
Visst, jag var inte särskilt mammig, eller vad man nu ska säga, men jag var beroende av Bill.
Det var som om jag övertalade mig själv, och det hela slutade med att jag stegade ut från mitt rum, ner till nedervåningen, ut genom ytterdörren, låste den, och började sedan leta.
Han var inte dum nog att gå upp i skogen igen, det visste jag, men vart kunde han ha tagit vägen?
Regnet hamnade på huvudet, droppade av kepsen jag hade på mig, blötte ner hela mig, men jag brydde mig inte, jag ville hitta Bill..
Snart såg jag någon som satt på en bänk, kunde det vara bill?
Människan ställde sig upp, och en blixt lyste upp..
\'Bill.\'
Bill stod upp, bara kollade på mig, förmodligen visste han inte vad han skuille ta sig till, så jag gjorde, vad jag trodde jag aldrig skulle göra.. Jag gick fram till honom, och kysste honom..


Kapitel 5

(Bill)

Jag kunde inte förstå det, här stod jag, mitt ute på gatan och kysste min egna bror, och GILLADE det!
Regnet öste ner, men ingen av oss brydde sig.. Ingen av oss brydde sig ifall så en bil skulle komma, vi skulle inte märkt det.
Tom lade sin hand på mitt bakhuvud, och tryckte mig närmare honom.Jag vet inte hur länge vi stog där, men snart, allt för snart, drog Tom undan sitt huvud en bit.
Våra läppar hade en decimeters mellanrum, och allt jag ville var att sudda ut det mellanrummet igen, men jag lät det vara som det var, eftersom jag var säker på att Tom skulle säga något, kanske något bra?
\'Bill..\'
Direkt förstod jag vart han ville komma, direkt förstod jag att han skulle krossa mig..
Tom bet sig i sin läppiercring, kanske funderade han ut rätt sätt att säga allting på?
Mina ögon tårades, allt jag ville var att han skulle säga det, att han skulle krossa mig, fort, inte dra ut på det.
\'Detta kommer inte funka..\' sa han tillslut med sorgsna ögon.
En vattendroppe letade sig ner till nästippen på honom.
\'Ja.. Jag måste gå..\' sa jag, backade några steg från honom, och sprang åt motsatt håll, bort från honom, bort från allting. Allt jag ville var att komma.. Bort..

(Tom)

Hans läppar, så mjuka mot mina egna, våra läppar var som gjorde för den andras.
Men detta var fel, så fel.
Jag kunde inte fortsätta med detta, leka med Bill\'s kännslor, bryta mot lagen.. Det funkade inte. Jag kunde inte, och nu var jag tvungen att berätta det för honom.
\'Bill..\'
Våra läppar var kanske en decimeter ifrån varandra, och jag kunde inte låta bli att vilja sudda ut det avståndet, men jag kunde inte, visste att det var fel.
JAg bet mig i piercringen i läppen medans jag funderade ut hur jag skulle säga det.
Hans ögon tårades, och jag förstod att han visste vad jag tänkte göra, dumpa honom, som med alla one night stands jag hade haft, men Bill var speciell. Han var mitt allt, mitt syre, min andra halva..
\'Detta kommer inte funka..\' sa jag, med gråten i halsen, men jag dålde det ganska bra. Det värkade inte som om han hade hört de.
Jag kunde känna en regndroppe leta sig ner för näsan på mig, men ignorerade den.
\'Ja.. Jag måste gå..\' sa Bill och backade ifrån mig, började springa ifrån mig.
\'Bill, Vänta!\' ropade jag efter honom, och började springa ikapp honom.
Jag ville inte förlora honom, allt jag ville var att allting skulle gå tillbaka som det var.
Bill styrde stegen upp till skogen, och jag följde efter.
\'Snälla Bill, stanna!\' ropade jag, och ökade farten.
Mitt huvud började dunka efter, vad som kunde ha varit gårdagen, men jag brydde mig inte, allt jag ville var att nå fram till honom, hålla han i mina armar, trösta honom, krama om honom, älska honom..
En blixt lös upp vägen för mig, lös upp Bill och hans svarta rock, som fladdrade där han sprang.
Snart var vi långt uppe i skogen, stod på ett berg där man kunde se ut över halva stan.
Bill ställde sig vid kanten.
\'Stanna, annars hoppar jag!\'
Jag tvärbromsade.
Allting stod helt stilla, allt som hördes var vinden i träden bakom oss, och våra djupa andetag. Regnet smattrade mot marken, och blixten mullrade.
Ännu en blixt lös upp himmlen.
\'Snälla Bill..\' grät jag, rädd för vad som skulle hända.
\'Jag vill inte leva utan dig, Tomi.. Jag finner ingen mening med det..\' andades Bill och kollade ut över kanten.
\'NEJ, VÄNTA!\' skrek jag, då det såg ut som om Bill tänkte göra det.
Bill stod stilla, väntade på att jag skulle göra något.
Jag öppnade munnen, stängde den, och öppnade den. Gjorde något jag ALDRIG trodde jag skulle göra, jag började sjunga.
\"Runnin through the monsoon\', började jag, snytade till, men fortsatte: \'\' beyond the world, to the end of time, where the rain won\'t hurt\' jag granskade hans ansiktsuttryck, hans reaktion, ihopp om att den skulle bli som jag ville, fortsatte jag: \' Fighting the storm,into the blue and when I loose myself, I\'ll think of you\', Tårar började rinna ner för Bill\'s kinder, han snyftade till, men fortsatte lyssna: \'Together we\'ll be running somewhere new
Through the monsoon, just me and you..\' avslutade jag, och Bill sjönk ner på berget, en bit ifrån kanten.
JAg sprang fram till honom, satte mig ner på huk och kramade om honom.
\'Du är mitt allt Bill, jag vill inte förlora dig..\' sa jag, så tydligt jag kunde.
Bill hulkade till, och jag började vagga honom fram och tillbaka, hyscha honom.
\'Förlåt, Tomi..\' grät han.
\'Shh..\'
Bill svalde, och började andas djupare, lugnare.
\'Jag älskar dig, Tomi..\' viskade han tyst.
Jag lyfte upp honom på fötter, lade mina armar kring hans midja och drog honom närmare mig, ville aldrig, och skulle aldrig kunna släppa taget om honom.
\'Jag älskar dig med, Bill..\' viskade jag, och visste, att jag verkligen menade det, jag älskade honom över allt annat, \'lskade honom mer än mig själv, höll hans liv mer kärt, än vad jag höll mitt eget. Ingen Bill, ingen Tom, så var det bara..

(Bill)

Jag fortsatte springa, upp till berget uppe i skogen, den högsta punkten jag kunde nå, utan att behöva springa in i stan och uppför VÄÄLDIGT många trappor.
JAg skulle avsluta mitt liv, avsluta mitt lidande.. Det var vad jag planerade. Det, och inget annat.
\'Bill, vänta!\' ropade Tombakom mig, men jag brydde mig inte, fortsatte springa, vägrade att stanna.
\'Snälla Bill, stanna!\' ropade Tom, då vi kom in i skogen.
Det smärtade mig att höra honom låta så.. Bedjande, men jag brydde mig inte nu heller, jag skulle slutföra detta, skulle dö, skulle lämna jorden, då det inte längre fanns något att leva för längre..
\'Stanna, annars hoppar jag!\' ropade jag, då jag äntligen kom fram till berget.
Tom tvärbromsade.
Tårar, eller regndroppar, jag var inte säker, rann ner för hans kinder.
En blixt lös upp himmlen, men jag brydde mig inte längre. Jag backade några steg, så jag stod nära kanten, så nära jag kunde komma utan att trilla.
\'Snälla Bill..\' grät Tom.
Jag ville inte höra, ville inte lyssna på vad han hade att säga, allt jag ville, var att dö.
\'Jag vill inte leva utan dig, Tomi.. Jag finner ingen mening med det..\' andades jag. Jag andades snabbt efter den långa springturen.
\'NEJ, VÄNTA!\' skrek Tom, då jag precis tänkte slutföra det.
Jag hejdade mig, det kändes ändå viktigt för mig att få veta vad han nu tänkte göra.
Jag stod helt stilla, väntade på att Tom skulle säga något.
Han öppnade munnen, stängde den igen, och öppnade den igen, han började sjunga.
Det var första gången jag hört honom sjunga riktigt, annars hade jag bara hört honom skämtsjunga.
\"Runnin through the monsoon\', började han, snyftade till, men fortsatte sedan: \'\' beyond the world, to the end of time, where the rain won\'t hurt\', han slutade för en stund, granskade min reaktion.
Det smärtade innuti mig, jag insåg, att det var precis vad han hade gjort, sprungit genom ett monsunregn, bara för att få vara med mig..\'Fighting the storm,into the blue and when I loose myself, I\'ll think of you\', tårarna började rinna på mig, slitade inte.
Jag kunde inte hejda dem.
Jag snyftade till, hulkade och grät, men jag fortsatte att lyssna på honom.
Together we\'ll be running somewhere new, Through the monsoon, just me and you..\'
Jag föll ihop på marken, hulkade till, grät, kunde inte sluta, kunde inte hejda mig.
Tom sprang fram till mig, föll ner på knä, och kramade om mig.
\'Du är mitt allt Bill, jag vill inte förlora dig.\' sa han svagt.
JAg hulkade till igen, och han började vagga mig fram och tillbaka medans han hyschade mig.
\'Förlåt Tomi..\' grät jag, hopplöst medveten om hur jävla elak jag hade varit.
JAg måste verkligen ha skrämt honom.
\'Shh..\'
JAg svalde, försökte lugna ner mig. Andades djupare, lugnare.
\'Jag älskar dig, Tomi.\' viskade jag tyst.
Tom lyfte upp mig på fötterna, lade sina armar runt min midja och kramade om mig, kramade mig som om det inte fanns något \"imorgon\".
\'Jag älskar dig med, Bill.\' viskade han.
JAg tryckte mig emot honom, borrade mig in i hans trygga, dock blöta, famn.
Ville aldrig lämna den, ville aldrig lämna HONOM.
\'Ska vi gå hemmåt?\' sa Tom till mitt huvud.
Jag nickade långsamt, och vi tog oss hem..

(Tom)

Vi kom innanför dörren, jag låste den, och sedan gick vi in i huset.
Bill huttrade till, och jag insåg inte förräns då, att han hade varit ute, runt en timma längre än mig.
Jag lade min ena arm kring hans axlar, och ledde honom sedan in i hans rum, hjälpte honom av med hans gamla kläder, och hjälpte honom på med nya.
\'Tack.. \' huttrade han.
Jag log mot honom, lyfte upp hans täcke, och lät honom krypa ner.
\'Jag kommer snart..\' sa jag, och stegade ut från rummet, bytte om, och gick sedan ner i köket, gjorde ordning varm o\'boy och gick sedan upp till Bill igen.
\'Här.\' sa jag, och räckte fram den ena koppen tilll honom.
Han log mot mig, gjorde plats för mig i sängen, och jag kröp ner.
Snart satt vi där, under tysnad oh drack den varma o\'boyen.
JAg lutade mitt huvud mot hans axel efter ett tag, och lät det vila där.
Bill ställde bort sin kopp, och började strycka mig över mina dreads, som hade hållt sig, något torra under min keps.
\'Du vet att jag älskar dig, va?\' sa Bill efter en stund.
\'Jag vet, jag älskar dig också, Billie.\'
\'MEn jag menar: jag ÄLSKAR dig.\' förklarade Bill.
Jag tog bort huvudet från hans axel och stirrade rakt in i hans ögon, jag kysste honom.
\'Jag ÄLSKAR dig med, Billieponken.\' sa jag sedan tyst, för högre behövdes inte, han fanns där vid min sida, så skulle det alltid vara.. Föralltid.


Slut!

Kommentera gärna :D