Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hittade den här som jag skrev någon gång i åk 8. Jag gick tillslut så mycket upp i skrivandet att jag missade poängen. Varning för oavslutade referenser...


Deckarminnen

Döden var inte obekant för honom; han var ju en erfaren jägare. Men hans offer var djur vars blod ännu var varmt när han fann dem. Inte människor som stank av förruttnelse och plågsam död där de låg med magarna vidöppna, fulla med hungriga insekter som funnit sitt paradis. Ett paradis som äcklade upptäckaren.
Han hade funnit den döde mannen, för det var en man, för femton minuter långa minuter sedan och en kort stund efteråt hade han ringt den lokala polisen som lovat att skicka någon för att undersöka saken så fort som möjligt. Precis som om de hade viktigare saker för sig och så var inte fallet, det visste han mycket väl.
Det här var antagligen den största som gjorts i området sedan mordet på en lokal politiker för ett halvår sedan. Det fallet hade klarats upp ovanligt snabbt, vilket tillfälligt hade förbättrat den lokala polisens minst sagt dåliga rykte.
Trots att han tvingats kasta upp inte mindre än tre gånger kunde han inte slita blicken från den illa sargade kroppen. Det var svårt att bedöma dödsorsaken, kroppen var illa sargad av insekter och olycksbådande korpar som för tillfället observerade honom från sina platser högt upp i tallarna som omgav järnvägspåret vilket skar likt ett ärr genom vildmarken. Intill låg kroppen och bröt tillsammans med järnvägen kontrasten av vild och näst intill orörd natur.

Sirenerna kom som en befrielse, samtidigt som han funderade över hur ett polisfordon kunde ta sig fram genom denna ogästvänliga och oländiga terräng. Glad över en ursäkt att få slita bort blicken från den döde vände han sig om och fick till sin stora förvåning se ett bandfordon närma sig och stanna cirka tio meter ifrån honom. Två tillsynes ansträngda uniformerade poliser hoppade ut tätt följda av en civilklädd man. Antagligen polisens utredare, tänkte jägaren som omedvetet åter fört blicken till den dödes motbjudande kropp.
”När började ni använda såna där?” frågade han för att slippa de ansträngda hälsningsfraserna och nickade samtidigt mot bandfordonet som trots att det var avstängt brummade dovt.
” S1 har låtit oss låna en för situationer som den här”, svarade den civilklädde mannen som tydligen förde befäl över de två andra polismännen. “Var är liket?”
Jägaren svepte med handen mot den döde och kommissarie Johan Stål, som han presenterade sig, uttryckte tydlig avsmak när han hukade sig.
“Vacker grav”, ironiserade han och drog på sig ett par vita engångshandskar för att sedan försiktigt undersöka liket. Han sa inte så mycket som man kunde förvänta sig, märkte jägaren. Vanligtvis pratade poliserna mycket med den som hittat liket för hindra en chock, eller lindra chocken om den hade kommit innan de varit på plats. Men denna man var annorlunda. Han gjorde det han förväntades göra utan några utdragna procedurer och försök till förklaringar om vad han sysslade med, precis som om han dagligen krafsade i förruttnade människolik. Han var lång, mager utan att vara benig och såg ut att vara kring de femtio, men av rösten, hållningen och beteendet att döma inte en dag äldre än fyrtio. Faktum var att Ståhl var på väg att gå i pension. Två, kanske tre barn, tippade jägaren. Två i skolan, det sista troligen på dagis. Sanningen var en sedan länge utflugen grabb.
Kommissarie Stål reste sig och avbröt därmed jägarens tankegång.
“Kalla hit Lind och säg åt honom att ta med en bår och undersökningsutrustning”, kommenderade kommissarie Stål samtidigt som han tog av sig de tydligt för små engångshandskarna. En av de båda poliserna satte genast iväg mot bandfordonet där han för tillfället förvarade sin mobiltelefon.
“Behöver du någon hjälp?” frågade Stål och vände sig till jägaren.
“Nej”, svarade jägaren och höjde handen till tecken på att han menade det han sa. ”Jag klarar mig”.
“Glad att det var ni som fann honom”, fortsatte kommissarien. ”Ni är ju jägare, menar jag”, skyndade han sig att tillägga.
“Jag förstår”, sa jägaren och nickade. ”Jag antar att jag borde vara van vid död och blod”.
“Ingen förväntas vänja sig”, sa Stål, “Inte när det gäller människoliv”. Han suckade. “Ska vi köra dig hem?”
“Nej, tack”, svarade jägaren, ”Jag har ett jaktlag att möta. Lycka till!” Med de orden vände han sig om och började gå inåt skogen. Han hade inte längre någon lust att gå på jakt.

Med gemensamma krafter lyfte de båren med liket in i bandvagnen.
“Inga skotthål där jag undersökte”, förkunnade kommissarie Ståhl.
“Vad undersökte du då?” frågade den nyanlände Henrik Lind, Ståhls assistent och ständige följeslagare.
“Där jag kom åt”, svarade Ståhl och visade med en gest att det inte var särskilt mycket. “Huvudet och en del av överkroppen”, fortsatte han. “Jag ansåg att om han blivit skjuten borde skottet vara placerat någon stans där. Om han inte blev skjuten bakifrån förståss.”
“Om han blev skjuten”, fyllde Lind i när han stängde dörrarna och intog sin plats bredvid Ståhl i framsätet. De två medföljande poliserna satte sig motvilligt tillsammans med den döde.
“Du sa något om en jägare”, sa Lind och vred om nyckeln så att bandvagnen startade med ett ljudligt brummande.
“Han är ren”, försäkrade Ståhl. “Ett mirakel att han ens klarade av att stå upp. Dessutom hade han hagelgevär, om han hade skjutit hade det varit tydligt. I och för sig har kroppen legat här en ansenlig tid, om man dömer efter utseendet, om man nu kan uttrycka sig så. Han skulle ju ha kunnat mörda honom för att sedan komma tillbaka och rapportera till polisen för att avleda eventuella misstankar mot honom, men”, tillade han, “ som sagt: Jag tror han är ren.”
“Vi måste förgöra honom i alla fall”, suckade Lind. “Vi har ju regler att följa vi också.”
De svängde ut på en grusväg och sa inte mer. De var glada över att kroppen nu skulle tas omhand av andra. Även om de var poliser innebar ju inte det att de skulle vara oberörda, det var de inte heller.

Blodproven stod uppradade på den vitmålade träbänken. Niklas Larsson, överläkare och nyligen utexaminerad expert på förgiftningar, skulle snart avläsa resultaten. Kroppen låg för tillfället stationerad i något kylrum två trappor ner. Inga skotthål hade identifierats under obduktionen, bara ett underligt trubbigt hål högst upp över det vänstra skulderbladet. Ingen av kirurgerna på hans avdelning hade någon idé om vad hålet kunde ha orsakats av. Om något hade införts i den dödes blod genom hålet skulle blodproven snart avslöja det.
Han tog upp det första av sju provrör som stod prydligt uppradade på bänken. Han var fascinerad över tekniken att få torkat blod tillbaka till flytande form. Utan den skulle utredningen bli mycket svårare, kanske omöjlig. Han höjde provröret och granskade det i ljuset från en skarp lampa i taket. Han rynkade pannan och kisade med ögonen, såg han rätt? Han ställde ner provröret lite för häftigt så att blodet var nära att ta sig över kanten, men han brydde sig inte dessmera om det. Istället gick han tvärs över rummet, vilket inte var särskilt långt. På en bänk identiskt med den provrören stod på låg ett par provstickor som för mindre än en kvart sedan varit placerade i provrören. De hade skiftat färg till en blågrå nyans, vilket innebar att hålet över skulderbladet mycket väl kunde ha varit gifttransport.
Han återvände till provrören och tog upp både provrör nummer två och tre och vände dem mot lampan. Båda innehöll samma spår som provrör nummer ett. Innehöll blodet olja?

Kommissarie Ståhl och assistent Lind satt på var sin sida om Ståhls överfulla skrivbord. Resultaten från blodproven hade just kommit och båda var lika överraskade.
“Självmord?” föreslog Lind och fick en axelryckning till svar.
“Vi måste tillbaka till platsen”, sa Ståhl. “Om han har tagit livet av sig måste han ha haft något att göra det med.”
De båda reste sig samtidigt.
“Kör fram bandfordonet, Lind!” kommenderade Ståhl och satte på sig hatten som han ansåg obligatorisk för alla välskolade kommissarier.
“Ska ske”, lovade Lind och lämnade kontoret.

De hade genomsökt området i tre timmar och hade ännu inte funnit något av intresse. Båda två var beredda på att leta i ytterligare en timme om det skulle behövas och för tillfället tydde allting på det.
“Jag har tänk lite”, sa Lind när de tog en paus i sitt letande för att dricka kaffe. “Jag tror inte längre att det var självmord. Dels efter vårt resultatlösa letande och dels efter lite logiskt tänkande.”
“Jag lyssnar”, bekräftade Ståhl och med en enkel gest förmanade han Lind att fortsätta.
“Om du skulle ta självmord”, började Lind. “Varför skulle du irra långt ut i skogen och sedan spruta in olja i blodet?”
Ståhl ryckte på axlarna. “Kanske vill jag att ingen ska hitta mig”, föreslog han.
“Kanske”, höll Lind med. “Låt oss anta att denna person inte ville bli hittad. Om du vill ta livet av dig, varför inte hoppa framför ett tåg när du ändå ligger mindre än fem meter ifrån järnvägen? Dessutom, om du inte vill att någon ska hitta dig, varför då som sagt göra det intill en järnväg där det passerar folk lite när som helst? Och hur skulle han lyckas att sticka sig själv över skulderbladet?”
“Det behöver inte vara där han förde in oljan”, påpekade Ståhl som hade svårt att hålla sig kritiskt mot Linds slående logik.
“Hörde du inte vad doktor Larsson sa?”, fortsatte Lind. “Magen var det enda vi inte hade möjlighet att undersöka, men det fanns mer oljespår i hålet över skulderbladet än i magen på liket. Hade oljan införts direkt i magen, eller genom munnen för den delen hade resultatet varit motsatsen. För att nämna ytterligare en sak vill jag påpeka likets underliga ställning. Som du kanske minns låg den ena armen, närmare bestämt den vänstra, förvriden under kroppen och som doktor Larsson påpekade, armen var bruten. Om man endast betänker ställningen så får man ett intryck av att kroppen rullat en bit och för att rulla i sån här terräng”, han svepte runt med armen i en halvcirkel, “krävs fart. Vad sägs om att den döde blev nerknuffad från ett tåg?”
“Jag är imponerad”, sa Ståhl och menade det verkligen. “Men låt oss leta en stund till innan vi kontaktar sjukhuset.” Han reste sig och lade plastkoppen i en påse.

“Kroppen har legat där i högst en vecka”, förkunnade doktor Larsson via en av sjukhusets otaliga personaltelefoner. “Vem är han?”
Detta var en fråga som Ståhl, trots sin erfarenhet inte hade funderat dess mer på. De hade fått hans identitet bekräftad, men vem han egentligen var hade varken Ståhl själv eller Lind lagt någon större tyngd vid. Det borde de göra.
“Aleksej Hansson”, läste han ur minnet. “Någon sa att hans mor var från Georgien, vilket förklarar namnet. Jag kan inte säga mer.” Ståhl brydde sig inte om läkaren tolkade det som ett sekretessbelagt område eller som om Ståhl och hans underordnade inte brytt sig om att ta reda på mer, vilket var sanningen.
“Okej. Lycka till!” önskade Larsson och lade på.
“Tack”, mumlade Ståhl och vände sig till Lind som för tillfället satt och studerade en tre månader gammal tidskrift. “Be någon ta reda på vilka tåg som gått de senaste fem till åtta dagarna”, sa han och fick Lind att sänka tidningen.
“Va?” frågade Lind utan entusiasm.
“Jag sa: Ta reda på vilka tåg som gick för cirka en vecka sedan”, upprepade Ståhl.
“Så vår vän mördades ganska nyligen?” konstaterade Lind mer än frågade. “Något mer?”
“Vad vet vi om Aleksej?” frågade Ståhl, men förväntade sig inte att Lind skulle tillföra något nytt.
“I stort sett endast namnet”, svarade Lind. “Jag ska ta reda på mer.”
“Det behövs inte”, sa Ståhl och höjde handen till tecken på att han själv skulle ta hand om saken. “Jag vill inte framstå som lat.”
“Ta det lugnt, chefen”, skrattade Lind. “Ingen förargas om du förunnar dig en stunds vila.” Han reste sig. “Vi båda har ju arbete att utföra...” sa han och sköt in stolen under skrivbordet.
“Ja”, svarade Ståhl och visade med handen att ursäkten var godtagen. “Lycka till då!”
“Ja”, suckade Lind. “Lycka till!”

Aleksej Hansson var född i sin moders hemstad i det nuvarande Georgien. Fadern var en svensk snickare som kommit till Georgien genom en organisation som påtog sig ansvaret att bygga upp de forna sovjetiska länderna. Där mötte han Irina och stannade med henne i Georgien i sju år. På den tiden hann de gifta sig och skaffa två pojkar, en av dem Aleksej, innan de flyttat till Sverige. Där hade de stannat och fått ytterligare ett barn, en flicka den här gången. Det var allt om familjen.
Ståhl vände på sidan och flyttade läsglasögonen högre upp på näsan. Papperet innehöll allmänna fakta.
Namn: Aleksej Dmitrij Hansson
Födelseplats: Kutasi, Georgien
Signalement: Blond, blå ögon, medellängd, glasögon sedan fjorton år tillbaka, inga kända sjukdomar, böter två gånger för fortkörning, 97 och 2000, nykterist och ja, det var allt som fanns att finna om honom. Ståhl bläddrade igenom papperen ännu en gång och fann att det var ett han missat. Han tryckte upp glasögonen ännu en gång och började sakta läsa. Den korta texten förvånade honom och omedvetet lästa han upp det högt.
Aleksej Hansson är misstänkt för samröre med den ryska maffian, men inga tydliga bevis har påträffats.
Ett maffiamord? Han behövde tala med Lind, men klockan var åtta på kvällen och Lind hade för länge sedan gått hem för dagen. Ja, ja, tänkte Ståhl och släckte lampan på skrivbordet. Det kommer en ny dag imorgon.

“Jag har en lista på alla turer här”, sa Lind och lämnade fram en liten bunt papper på fem ark. “De ordinarie turerna givetvis, men här”, sa han och pekade högst upp på ett av papperen, “här har vi något av extra intresse.”
“Ja?” sa Ståhl och visade honom att fortsätta.
“För cirka en vecka sedan körde ett tåg från Gävle järnvägsmuseum här. Ett gammalt ånglok med renoverade vagnar. Den döde, eller låt oss kalla honom Aleksej, det låter mycket trevligare, hade som vi redan vet olja i blodet. Om han blev utknuffad från ett tåg fick han antagligen oljan insprutat i blodet innan han slängdes ut, alltså på tåget. På vilka moderna tåg finner du olja öppet?”
“Jag förstår ditt resonemang”, sa Ståhl och nickade. “Men kan inte någon ha tagit med sig olja på tåget?”
“Givetvis, men betänk läget”, började Lind förklara. “Om du ska döda någon, varför på ett tåg och varför inte med ett bättre gift eller vapen? Svaret är enkelt, mordet var inte planerat.”
“Inget maffiamord alltså”, konstaterade Ståhl.
“Det är ett antagande”, påminde Lind. “Men ett sannolikt antagande. Hugget var dåligt placerat vilket tyder på stress. Att liket, förlåt, Aleksej, kastades ut tyder på panik, om det var ett dråp alltså.”
“Och att han kastades ut stärker misstanken att det var ett gammalt tåg”, fortsatte Ståhl i Linds ställe. “Dörrarna går inte att öppna när tågen kör på de nya tågen.”
“Precis”, häll Lind med. “Något nytt från sjukhuset?”
“Ja, just det!” utropade Ståhl plötsligt. “Det glömde jag nästan. Vi har fått ett nytt problem.”
“Jaså?” sa Lind uppriktigt förvånad.
“Vår vän doktor Larsson kontaktade mig innan du kom”, började Ståhl förklara. “Aleksej var tydligen narkotikaberoende.”
“Vilken drog?” suckade Lind, irriterad över att de tänkbara dödsorsakerna bara blev fler och inte färre som de borde.
“Kokain”, svarade Ståhl bistert.
“Överdos?” föreslog Lind och tog ett wienerbröd från ett fat som någon vänlig sekreterare hade placerat mitt på bordet.
“Det går faktiskt inte att fastslå”, sa Ståhl till Linds förvåning. “Läkarna har kunnat spåra kokain, men Aleksej har legat för länge i moder natur för att man ska kunna fastslå mängden narkotika som funnits i blodet vid dödstillfället.”
“Ännu ett problem”, sa Lind mellan tuggorna. “Bör vi kolla upp tåget?”
“Ja”, svarade Ståhl och försåg sig med ett wienerbröd. “Jag ska ringa några samtal. Du kan ta ledigt resten av dagen om du vill.”
“Gärna, men jag har tonvis med pappersarbete som måste avklaras”, suckade Lind. “Det här fallet har medfört en massa nya rapporter och som assistent är det mitt ansvar att skriva dem.” Han rafsade ihop några papper på skrivbordet och reste sig. Samtidigt som han pressade i sig det sista av wienerbrödet lämnade han rummet.
Han skulle bli en bra efterträdare, tänkte kommissarien. Han var smart, lika smart som han själv en gång var, kanske smartare. Han kunde prata också, förhör borde vara som en lek för honom. Ja, han var bra. Och hans belöning skulle komma snart, så fort det här fallet var löst. Då skulle assistent Lind kunna kalla sig kommissarie.

Ståhl lyfte den mörkgröna telefonluren samtidigt som han knappade in numret till Sjchefen med vänsterhanden. Fyra signaler gick innan någon svarade.
“Jan Forsberg, chef för Sj, svarade Sjchefen mekaniskt.
“Goddag Jan”, hälsade Ståhl som om de var bästa vänner. “Johan Ståhl, kommissarie vid Norsbypolisen. Jag har anledning att få information om det tåg som körde sträckan Gävle-Norsby klockan 14.40 den 27 februari detta år.”
“Jaså? Får jag lov att fråga vad denna anledning kan vara?” frågade Sjchefen uppenbart förbryllad.
“Vi har anledning att misstänka att ett mord har begåtts på det angivna tåget”, svarade Ståhl och visste hur chefen för Statens järnvägar skulle reagera. Alla reagerade likadant, Forsberg var inget undantag.
“Men, men”, stammade Jan Forsberg. “Hur?”
“Du får alla detaljer sen”, sa Ståhl för att slippa svara på en fråga han själv inte hade svaret på. “Har ni fax?”
“Givetvis”, svarade Sjchefen. “Vad vill ni veta?”
“Det jag nämnde”, svarade Ståhl. “All information om tåget och vilka som åkte med.”
“Jag kan tyvärr inte ge er information om tåget eftersom vi inte äger det”, beklagade Jan Forsberg. “kontakta järnvägsmuseet i Gävle, de borde veta det ni behöver, men passagerar-listorna kan jag faxa över.”
“Tack för all hjälp”, tackade Ståhl och lade på luren. Nu måste han slå upp Gävle järnvägs-museum i telefonkatalogen. Han suckade, skönt att han snart skulle få slippa ringa runt, snart.

Lind äntrade kommissarie Ståhls kontor i samma stund som de sista faxen skrevs ut. An-komsten var väntad, Lind hade för vana att alltid besöka sin chef vid den här tiden på dagen, oavsett om han hade anledning att göra det eller inte. Den här gången var anledningen uppenbar.
“hur gick det med informationsletandet?” frågade han samtidigt som han drog fram den stol som alltid stod posterad på andra sidan av Ståhls massiva skrivbord.
“Du ser resultatet här”, svarade Ståhl och svepte med handen mot den nu tysta faxen. Lind reste sig och hämtade papperen. Han gav sin chef hälften av dem och satte sig på stolen och började granska de resterande papperen. En kort minut av tystnad följde.
“Intressant”, mumlade Ståhl till tecken för Lind att lyssna. ”Det fanns tydligen ingen passagerarlista. Eftersom det var jubileum var turen gratis.”
“Så vi kan inte veta om Aleksej befann sig på tåget”, antog Lind och suckade. Tillbaka på ruta ett.
“Vänta lite!” kommenderade Ståhl och höjde handen. “Jag är inte färdig. DN gjorde en under-sökning om hur stort intresset är för svensk tåghistoria. De räknade hur många som följde med tåget. 54 räknades vid starten, 53 när tåget nådde slutstation. DN gjorde ingen större affär av det. De antog att de hade räknat fel vid starten, men det behöver inte vara så.”
“Så vad gör vi nu?” frågade Lind, lättad över att spåret lett vidare.
“Vi har ju endast antaganden”, började Ståhl, “men ibland löser man inte gåtor om man inte gissar och jag tänker gissa. Jag vill undersöka det där tåget.”
“Snart fixat”, lovade Lind och reste sig för att gå.
“Nej, gå inte!” utropade Ståhl. “Vad stod det bland dina papper?”
“Åh, det höll jag på att glömma!” sa Lind fortfarande stående. “Det fanns en anmärkningsvärd sak. En dörr på en av tågvagnarna var inte helt stängd. Den på den näst sista vagnen.”
“Det ger mig ännu mer anledning att gissa”, konstaterade Ståhl. “Du kan gå nu.” Lind lämnade rummet. Förhoppningsvis skulle fallet snart vara avklarat.

16 vagnar var kopplade till tåget, fick kommissarie Ståhl veta. Antalet passagerare på turen var 54, vilket han tidigare hade fått uppgifter om. 3,6 passagerare i varje vagn om man tänkte matematiskt. Men logiken var annorlunda. En guide hade stått i första vagnen och berättat om tågets historia. Högtalare hade endast funnits i de tio första vagnarna, varför visste han inte. Varje vagn rymde tio passagerare. Det var troligt att åtminstone en vagn stod tom. Mordet måste ha skett i en tom vagn, det fanns ingen garanti för att alla vittnen som hade funnits om mordet hade skett i en vagn med folk i skulle hålla tyst. Inte ens om mördaren hotade dem. Och med vad? En oljekanna? Nej, mordet måste ha skett i en tom vagn. Den näst sista vagnens dörr var inte helt stängd när tåget anlände till slutstation. Mordet måste ha skett där. Men om vagnen var tom, vad gjorde Aleksej där? Och vad gjorde hans mördare där? Enligt uppgifter han tagit del av för en knapp minut sedan hade den sista vagnen varit stängd. Den innehöll tydligen en förmögenhet på cirka fem miljoner svenska kronor. Orsaken var att man ville förhindra rånförsök genom att i hemlighet överföra pengarna i ett allmänt evangemang. En rätt dum idé, tyckte Ståhl. Hade Aleksej fått nys om detta? Hade han för avsikt att råna tåget? Det vore idiotiskt, men han var drogpåverkad. Eller kanske hade han varit det och åter-ställts från ruset.
Ståhl bläddrade igenom sina papper och stannade vid ett papper med information om den sista vagnen. En vakt som byttes ut efter halva resan. En osäker, men förstålig metod.
Han bad om att få låna telefonen och en säkerhetsvakt visade honom till ett litet kontor. Han lyfte på luren och knappade in numret till Lind.
“Ja?” svarade Lind som enligt ljudet befann sig i en bil.
“Var är du?” frågade Ståhl och visste redan svaret
“På väg till dig och det vet du”, svarade Lind. ”Ska vi förhöra någon?”
“Hur visste du det?” frågade Ståhl inte ett dugg förvånad. “Jag har lite intressanta uppgifter här som du ska få ta del av. Kom hit så ska du få höra mer. Det här är kanske större än vi tidigare trott.”
Lind visste bättre än att fråga. Hans egen slutsats var att någon som jobbade på tåget var mördaren. Hur får man tag i tågets oljekannor om man inte har nyckeln till det skåp där de för-varas?
Han gjorde en skarp sväng till vänster och fortsatte sedan rakt fram längs en näst intill folktom gata. Han skulle vara på plats om fem minuter.

“Fem miljoner kronor!” utbrast Lind när hans chef hade berättat nyheten. “Det var ju sanner-ligen något att sno.”
“Om man visste om att pengarna fanns ja”, påpekade Ståhl. De var påväg till den förste av de två vakterna som hade vaktat vagn nummer 16. Hans namn var Jakob Jönsson och var 35 sedan en månad tillbaka. Aleksej hade hittats i början av sträckan och enligt papperen var det Jakob som vaktade den sträckan. Om Aleksej mördades såg Jakob det.

Jakob visade sig vara en lång mager man som såg ut att vara fem år äldre än han var. Han såg uppriktigt förvånad ut när polismännen knackade på hans dörr. Han hälsade dem givetvis väl-komna och bjöd in dem till vardagsrummet.
“Och vad vill herrarna?” frågade han överdrivet artigt.
“Vi måste ha din hjälp”, svarade Lind och fick tecken av Ståhl att fortsätta. “Du vaktade vagn nummer 16 eller hur?”
“Ja”, svarade han, tydligt förvånad över frågan. Det var inte många som visste vad vagn nummer 16 innehöll.
“Vaktade du under första eller andra delen av resan?” fortsatte Lind och visste att svaret skulle bli det andra passet.
“Jag vaktade den andra delen av resan”, svarade Jakob Jönsson och försökte desperat komma på vad de båda polismännen ville. “Pontus Eriksson vaktade först. Vi skulle egentligen ha gjort tvärtom, men jag ville höra vad guiden berättade så vi bytte.”
“Tack, det var allt vi ville veta”, sa Ståhl och reste sig innan han hunnit bli bjuden på fika. “Fundera inte mer på det här.”
Ståhl gjorde tecken till Lind att följa med och lämnade huset.

Epilog

Pontus Eriksson blev två månader senare åtalad för dråp. Han erkände så fort poliserna kom och var enbart glad över att få tala ut om det som hade hänt. Eriksson berättade att Aleksej hade uppfört sig på ett konstigt sätt och att han hade rest sig från sin stol för att hjälpa honom. Då drog Aleksej plötsligt fram en kniv och började hota honom. När Aleksej vänt sig om för att plocka upp de nycklar som Eriksson av rädsla hade tappat slog Eriksson i panik till honom i bakhuvudet. Aleksej föll och reste sig inte och panikslagen kastade Eriksson ut Aleksej från tåget. Slutligen var det inte slaget, utan oljan som tagit död på Aleksej.







Prosa (Novell) av Daniel Abrahamsson
Läst 255 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-10-05 22:31



Bookmark and Share


    Daniel Abrahamsson
Haha, läste igenom den först nu och fatta vad okunnig jag var vid skrivandet av denna. Men samtidigt har jag alltid ansett att berättarglädje är större än att detaljerna ska stämma och att saker stämmer överrens med verkligheten.
2007-10-05
  > Nästa text
< Föregående

Daniel Abrahamsson