Jag tar en kopp te.
Jag låter påsen flyta i det varma vattnet länge
Lite längre än vad jag egentligen föredrar
Sedan för jag muggkanten till mina läppar och dricker
Det smakar beskt.
Jag tänker på dig, detta är hur du smakat om du varit en dryck.
Knepig tanke, hur du smakat
om du varit en kopp te.
Jag känner fortfarande den fruktiga smaken, men samtidigt en bitter smak som emellanåt gör det svårt för mig att dricka.

Men jag dricker.

Det är som om alla mina tankar och upplevelser
direkt när de kommit in i mina tankebanor
blir direktkopplade till en slags mittpunkt.
Den mittpunkten är du.
Allt jag ser och hör kan jag koppla till dig
och det gör jag.
Hela tiden.

Och det gör ont.

Det måste färdas så långt.
Om du ändå var mig nära.
Lika nära som en kopp te,
skulle det göra lika ont?
Jag kan inte gå ifrån detta på samma sätt som du.
Så lämna mig inte nu, inte här.
Mitt hjärta vill fortsätta viska till dig
men det står en mur i vägen som är omöjlig att riva

En mur som aldrig kommer att falla
är en dröm som aldrig kommer att slå in.

; Dina murar, mina drömar

Förstå mig nu.