”Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt...” (apg 2:2)

..Genom fönster in genom den där garderoben som inte stått öppen på länge. Varje plagg varje sinnebild, varje del och sammanhang..
Varje par skor som jag stått i, vandrat i, klätt mig i.
Varje klänning, tröja, byxor - genom hela vår lägenhet.
In i de skafferi som vi ser som våra.
..här där vi är församlade och utsända.
Det hörs i trappen när man går in på gården.. jag anar det.
Jag skymtar det när jag tittar från balkongen.
Det anas i ögon och blickar, i allvar och i de olika små fantasidjuren.
...det skymtas när det viner i trädkronorna, när det är medvind då man cyklar.
Det anas fjärran på himlen långt borta konstiga och vackra tidiga månar och sena nätter.
Och det bubblar upp inom mig med en sprängkraft av aldrig dess like.
..det vänder sig ett ansikte till oss som strålar som soluppgången, som fröjdas som ett litet barn, som blickar med ömhet och tålamod, som skärskådar inte genomskådar men skärskådar – betraktar noga, kärleksfullt.
..det sänds en kraft från himlen rakt in i mitt vardagsrum genom fönster in i all min klädnad, in i det som Han har klätt mig i, in i märgen. Här är jag.