\"Jag släpar fötterna i backen. Släpar. Fötterna. I. Backen. Sliter på skorna och sulorna nöts bort. Gröna skor med små blommor på, ganska barnsliga men ändå perfekta. Perfekt. Vad är det för ord egentligen? Ett imperfekt ord men den bästa förklaringen. Inte perfekt som skönhet. Perfekt som, verkligen JAG! Jag sliter ner det perfekta, smutsar ner skönheten och gör allt mitt till J-A-G! Drar och tänjer, sliter ut och leker. Allt blir perfekt, nednött till en glädjande misär.
Gröna skor. Blommor. Allt i ett. Färg, sommar, lycka. På mig blir det svart, vinter, olycka.
Som en avstängd flatscreen -skärm. Hård, platt, svart.
Tänk att skor en gång kunde ge så mycket lycka, glädje och kreativitet. Skor. Femton par, men inte räcker det. Det var på den tiden lycka gick att köpa: 399 kronor, lycka för en dag. Det var den dagen då ”on-knappen” fortfarande fanns kvar och en färgstark, gripande bild kunde smyga sig fram på skärmen. Danstävlingar med svängande tango och äventyrsfilmer bland hajar. Jag satt då, till skillnad från nu och tittade. Tittade på andras försök, misslyckanden och bakslag. Det gav mig lite kraft att leva. Det jag tittar på nu är bara tidens runda skepnad. Två, ibland tre, långa svarta springare. Timme efter timme ser jag tiden rusa förbi, i slow-motion.
Visarna kan ticka vidare. Tiden kan gå. Det är det enda som har hänt sen min glöd och lust försvann. Det enda som har hänt utanför alltså, på dosans knappar, i luften, i världen. Men i mig har mycket ändrats; värderingar, funderingar, åsikter och känslor.
Jag sprang inte bara rakt in i väggen till de blommiga tapetarena, jag slängdes in genom väggens styrka. Fastnade där inne, sitter nu fast i mörkret. Jag sprang inte bara in i väggen, jag krossade den men den läkte sig själv. Jag är fast i väggen.\"

Kaffekopp, sked, socker och mjölk. Morgonens dryck för att vakna till liv så alla plikter kan avklaras. Plikter men ingenting annat, det finns ingen ork. Ögonfransarna är tunga som bly, inte så fjäderlätta de en gång var. Tankarna har fastnat i en svart spiral hos den som inte är värd någonting. Inte ens den uppmärksamhet en död kropp framför tåget får. Ingenting, ett liv skall levas vidare och slitas ut. Inga mörka tankar skall tillåtas påverka den perfekta värld som finns. Lyckan är mörker. Lycka då en flicka ser att hon inte får någonting, för hon är ingenting värd.
Smattrande på spisen värms några ägg, de får en sån där gyllenbrun yta som är så knaprig och god. Frukosten är något som behövs för att utföra plikterna.
Sörplande dricks kaffet upp samtidigt som ett skärande ljud hörs någonstans från. Det låter som om det är från högen med kläder bredvid sängen, men eftersom att uppvaknandet inte riktigt trängt sig på än är det ingen som vet. Det snurrar runt då kroppen reser sig upp för att leta reda på telefonen. Längst nere i mörkaste vrån av fickan på byxorna som använts igår ligger den och skriker som ett barn med kollik.
Jobbet, jävla jobb. Att inte ens hinna vakna för att plikten kallar, jävla jobb. Sjukdom, börja tidigare, jobba länge, måste ställa upp. Kläderna på men vänta nu, det var något som glömdes bort då telefonen avbröt uppvaknandet. Men vad? Säkert ingenting viktigt. Plikten kallar, livet rullar vidare, en helt vanlig morgon. Lika tråkig som alltid, utan färg, utan lycka. I skorna finns stenar som helst inte vill förflyttas.

Utsliten efter en hård arbetsdag, precis som vanligt utan någon som helst förändring. Nästan hemma, parkeringen står där tom som vanligt. Inget överraskande, precis som det alltid varit och alltid kommer vara. Med släpande fötter nöts skorna ut ännu mer än tidigare, då de strövar bort från parkeringen på väg till huset. Ett litet sött hus, men så tråkigt det någonsin varit, lika tråkigt som livet. Sliter ut den gnutta lycka som finns kvar, på väg mot de svarta springarna som åter igen skall bli betraktade, någon skall åter stirra sig less på tiden som rusar förbi. Stirra sig till sömns.

\"Inte ens lyckan att behålla ett värdelöst liv får man ha kvar. Lågor, röd-orangea lågor som omfamnar allt mitt. Som om det inte räckte med att inte ha någonting, inget liv. Nej nu brinner allt det där ingenting. Hur kan ”ingenting” brinna och gå upp i rök? Branden av ”ingenting” började tydligen i plikternas föda, några knapriga ägg någon glömt på en spis då plikten kallade tidigare än väntat. Ingenting är orsaken till att ingentings ingenting brann upp. Eld, lågor, tomhet, allt jag någonsin vart rädd för. Nu är allt här, mitt framför ögonen på mig.\"

Tankarna bara springer omkring som jagade barn i en hönsgård, allt kommer på en och samma gång. Hur hände detta? Vad kommer hända? Hur ska livet se ut? Hur ska hon överleva? Detta och mycket mer. Varför händer allt dumt henne? Och så försvinner allt bara, någon raderar hela hårddisken och allt blir svart. Benen sviker och allt känns tungt som bly. I lera och slask göms ett par knän, marken äter upp dem. Händerna runt huvudet, skrik tränger ut genom tänderna utan att hon hör någonting. Alla runt omkring tycker att det låter som sirener, nej vänta, sirenerna är brandbilens. Från flickan exploderar ett gällt skrik i högre tonart än bästa operasångaren kan åstadkomma. Men hon hör ingenting, ser ingenting, känner ingenting. Skakar och faller, längre ner. Men någonstans finns en botten.

Elden som tidigare skrämt henne i sin frånvaro har nu ätit upp ett helt liv. Den hemska elden har krupit närmre. Men värmen den spred skapade en ganska behaglig känsla, värmde upp inifrån och ut. Vackra färger som i en mörk värld såg ut som en regnbåge och dess ände. Nu behöver man bara leta efter skatten, för nu finns den nära.
Hon såg hur elden omfamnade hennes hus för att krama det till döds, för att visa sin kärlek och rekrytera det till sitt. Det var så vackert hur lågorna bara smekte väggarna och gjorde dem till sina.

\"Jag lyfter min blick och tittar upp, i ett leende ansiktes ögon. Oförståeliga ord strömmarut ur min mun, något om lycka, något om sorg. Men ögonen verkar inte förstå, ögonen svarar inte, de bara finns där. Finns och sprider solsken.
Det där leendet från mannen utan talets förmåga, ett leende som väckte något inom mig. Det var ett ärligt, uppriktigt leende. Vad hade han att vara glad över? Förmodligen inget speciellt. Vad har jag att vara olycklig över? Förmodligen inget speciellt. Varför är då han lycklig och inte jag? Varför är jag inte lycklig? Varför kan jag inte se solens sken istället för mörker? Förut var jag fast vid mitt hem, fats vid mitt liv, fast vid allt jag en gång skapat men inte längre velat ha. Inte känt att jag passat in i mitt egna liv. Men nu, vad har jag att vara ledsen över? Jag är inte längre bunden till något, jag har inte längre något liv. Mitt hem är borta, borde jag sörja att mitt allt gått upp i rök? Mitt liv brann upp, alla mina tillhörigheter. Men jag var ju ändå inte lycklig då det fanns, vad är det som säger att olyckan ska stärkas bara för att jag mist det som ändå inte gjorde mig lycklig?
Nu har jag inte längre någon fotboja som binder mig till den platsen. Nu har flatscreen-skärmen brunnit inne, den finns inte, kan inte stå där och frästa mig. Nu är det jag och mitt liv som visas, mina försök, misslyckanden och bakslag. Det är jag som dansar tango och badar bland hajar. Nu finns lite spänning i min vardag.
Springarna är inte längre bundna till en rund skepnad, den brann upp. En av springarna är jag. Vi alla tre får nu springa som vi vill. Jag vill ut i regnet och springa bland trädets grenar, låta de svala dropparna skyla ned min hud. Jag är fri. Fri! Varför deppa då man kan vända på allt, se det från ett annat håll och se lyckan i allt som händer? Mina tankar är andra, mitt liv är ljusare, snart bländar jag mig själv.\"

Leendets skepnad, på håll vilken människa som helst men framför henne en lycklig man i en lyckas skepnad. Allt skiner av lycka, men allra mest äpplet i hans hand. Det ligger där och vilar, lysande grönt.
Då äpplen inte längre vill ligga stilla, då den gröna färgen får dem att dansa tango, då vet hon att hennes liv och lycka är tillbaka.
Den dagen var idag. Mannen med leendet, från hans händer började äpplet dansa, det dansade bort från honom. Kunde inte sitta stilla, det dansade till flickan. Idag är dagen då lyckan kom tillbaka. Livet är inte längre platt och tråkigt, allt är vridet och vänt. Äpplen dansar runt omkring och tankarna skiner nytänkande tango.