Jag kan se igenom mig själv,
molnen skingras långsamt idag,
nu syns bara halva ansiktet.
Ingen vill ha ett halvt ansikte.

Dörren är öppen,
tomhålet efter den ger förhoppningen om en gemenskap,
men min genomskinnliga rygg är vänd mot den.
Ingen vill ha en genomskinnlig rygg.

Det genomskinnliga motsvarar inte det önskade,
det tydliga, illusionen, motsvarar inte verkligheten.
Ingen vill ha det genomskinnliga.

Inte heller jag.