Han väntade på miraklet. Så han väntade. Och den här kvällen, flera år efter den morgon då han planterat det där fröet i rabatten bredvid friggeboden på bakgården, började så något att hända. Då, flera år tidigare, när han helt plötsligt reste sig från middagsbordet, lämnade köket med familjen och gått till friggeboden för att plantera det där fröet, hade han inte vetat att det skulle konsumera hans tid så mycket som det hade gjort. Varje morgon efter den kvällen hade han satt sig bredvid rabatten och pratat med fröet, gett det värme, kanske vattnat det och önskat det lycka till. Varje kväll hade han också, ibland med en ficklampa, ibland utan något ljus alls, med stövlarna om det regnat och utan jacka om vädret tillåtit, gått till rabatten för att säga god natt eller kanske bara filosofera ett tag.
Vissa dagar satt han kvar där hela natten, klappande jorden, sjungande på någon sång
”Baby, jag har väntat, jag har väntat natt och dag…”
Men inget hände. Löven föll, snön kom och våren grydde. Flera gånger om. Mannens envisa väntan vek sig dock aldrig. Han fick tacka nej när han blev bortbjuden och han aktade sig noga för att bli sjuk. Varje morgon och varje kväll. I rutinerna fann han ro även om han hoppades på att fröet skulle ta till sig av hans kraft och växa. Växa sig starkt.
Men inget hände. I takt med att han blev äldre, i takt med att fårorna i ansiktet gjorde sig synliga och lederna började värka, i takt med tätare skäggväxt och gråare hår började så en oro växa inom honom. Tänk om inte fröet finns kvar?
Men så en kväll, när han satt rabatten bi, sjungande på sin sång, insåg han att han väntat förgäves. Det frö han hade satt och som han av allt i världen ville skulle växa kanske inte alls mådde bra av hans sällskap. Även i den finaste och trognaste av världar finns en verklighet.
”Baby, jag har väntat, jag har väntat natt och dag…”
I verkligheten behöver vackra små frön egen livskraft och frihet. Frihet att växa, frihet att spira. Så mannen tog handen från rabatten, tittade bort, fortfarande sjungande.
”… jag såg inte tiden, jag väntade bort halva mitt liv.
Det var många inviter och jag vet att du sände mig några av dem,
men jag väntade
på miraklet, på att miraklet skulle komma.
Jag vet att du älskade mig,
men, du vet, mina händer var bundna.
Jag vet att det måste ha sårat dig
att stå under mitt fönster,
med din trumpet och din trumma,
och jag där upp väntande
på miraklet, på att miraklet skulle komma…”
Och då hände det. Samtidigt som han tittade bort och för en gångs skull gav sin energi till annat eller till inget, sträckte fröet en hand upp ur jorden.
Men han såg den inte.