Hon vaccinerade sig mot
det farliga i hans blick och viskade
oskyldigt; vill du springa med mig,
och hon lät hennes skosulor smeka
Göteborgs gator med adrenalinet
i hennes ådror och hon skulle låta
vinden fylla hennes klänning,

(schack matt) viskade hon i
mörkret och lät hennes leende
bli himlens ända trygghet.

Och hon blev
stamgästen i
någons hjärta,

trasiga smulor i någons obäddade
säng och han skapade stötar i hennes
ryggrad, lät knivar rista in tårar på
hennes välskapta kinder och Göteborg
släcktes då reklam äntligen fick
stämpeln överskattad,

(schack matt) blev orden
som skapade uppståndelse
i dina hörselgångar.

För du ska le,
hora, det är meningen
att du ska le,

bland händer som skapar rysningar
över knottrade lår och det var
allt annat än vackra melodier som
fingrades ner längs sträckta muskler
och det fanns tankar om att kan
man springa utan ben och du blev
förlamad av en beröring,

(schack matt) skrevs stort
över ett hjärta och hon livnärde
sig på det ensamma.

Och det fanns
sånger i tanken som
rösten inte höll för,

tankar om att bara få vara en avbild, en
tredje person och Göteborgs fråga blev
kan man springa utan lust och det
var något som brann utanför det
självklara och hon lovade att sluta
andas till sånger av Elvis som
satt på repeat på hans cd-spelare,

(schack matt) viskade en lika ensam
röst och en oskuld förlorade sin glans
då mer än vinden smekte hennes lår.

Le hora,
det är meningen
att du ska le.