skyns strupe är söndersliten
ruinerad på beröring
bultar så förtvivlat,
vi har blivit stenar i varandras skor

lena huden spruckit igenom
valkarna i mina händer
mitt hånskall
sprakar i huvudlösa natten

tiden är en balansgång
av fötter som står still
en vit linje som dansar limbo
med hullingar gömda djupt in

sväljer sten
efter sten efter
sten
tills goda livet håller tyst