Du frågade mig varför jag inte kan älska, vad var det jag var rädd för?

– Jag svarade att natten blivit min ovän, dagen min fruktan, mörkret min beskyddare, och ljuset mitt svek. Ord betyder ingenting, en känsla gör mig blind. En gång jag var stark, en gång jag var ett barn, en händelse och allt försvann. J
ag har sett så mycket hemskt, jag har gjort så många fel, skulden är min egen, jag var för feg. Om jag haft styrka nog, hade jag gjort allt det jag gjort er mot mig själv. Varit den som föll istället för er. Jag ville inte fortsätta, men jag hade inget val. Jag var inte jag längre, jag fanns inte nu.
Skriken jag hörde, blodet jag såg, det händer mig i natten, jag får ingen ro. Jag fann den jag ville älska, jag kände att jag blev hel. Jag var inte längre ensam, jag ville aldrig såra mer. Jag höll mitt ord, det blev min död. Du ej längre lever, det är min börd.
Jag tänker på de stunder, där allting var fred, Jag lever mitt liv i ständig förnekelse, jag vågar inte blunda, jag vågar inte andas. Om natten söker drömmarna upp mig, andra människors drömmar, de jag tagit ifrån dem. Jag sover aldrig om natten, men inte heller på dagen.
Mardrömmarna jagar mig, jag vill då inte vakna. Jag vill ta mitt straff, jag vill finna min frid. Om jag nu somnar blir jag rädd, för när jag vaknar så finns du inte mer. Du är borta, min sorg är stor.
Mitt liv ni tog ifrån mig, och min död ni vållar snart. Det är sant att jag fruktar ljuset, i mörkret vill jag vara, där ingen mig kan se.
Jag kan inte älska, för rädslan att förlora dig är förstor!