Mina vita väggar viskar; du är en nattmänniska,
världens ensammaste nattmänniska.

Jag bara fortsätter att stirra in i väggen och hoppas att de just inatt ska ge svar på mina frågor.

Men de fortsätter bara viska; du är världens ensammaste nattmänniska.

Sanningen är den att jag inte är mer ensam nu än om dagen, svarar jag.

Men mörkret matar hjärnspöken och de klättrar över hela väggen och viskar;
Du är världens ensammaste nattmäniska.

Jag vet att det inte hjälper att tapetsera om, en nattmänniska känner sig alltid ensam och hjärnspöken kan alltid klättra.
..och väggar kan aldrig ge svar.