väntan smetar ner min kropp
omöjlig
kan inte
inte nu, inte sen

tålamodet vrider min magsäck
mår illa
vill inte

längtans ögonblick är borta
tomrummet cementerar mina fötter
står här, försöker andas
förstår inget men ändå allt

hoppet rinner ut ur mina hålor
styrkan i mitt jag vilar
nedlagd i tysthet
framtid i vakum
inplastat för evigt