Helt plötsligt är jag tom av känslor.
Varför det?
Jag vet att jag känner, men vad?
Är det jag som har öppet mål eller vem är det som vet mest av oss två?

Några har sagt till mig att han tittar på mig på ett speciellt sett. Jag vågar inte tro att så är det.
Jag hoppas att jag får reda på svaret snart, för denna ovisshet gör mig bara konstig och frustrerad.

Imorgon är det måndag och jag hoppas att även denna vecka som väntar blir rolig. Kanske finns han med på ett annat sätt?
Jag börjar ifrågasätta mig själv och min osäkerhet är så stark att den finns utanpå min själ.

Idag vet jag vart den kommer ifrån, min barndom. Jag har accepterat den och gått vidare men får ta små konsekvenser av den då och då även idag.

Nej, nu ska jag leva, och det ska jag göra så in i bomben. Nu får det vara nog av tvivel och eftertänksamhet, för tiden är det vrädefullaste jag har.

Nu lever jag...