Fåglar flyger mot fönster och svimmar eller dör. Dunket av fåglar blev en del av vardagen i min barndom. En blåmes eller en talgoxe hade flugit mot en ruta och avlidit. Den låg i en balkonglåda som var fylld av jord och växtrester. Den var oförstörd och säkert nyligen död. Jag tror att den fågel som dök upp på mormors och morfars terrass hade flugit emot nått fönster. Det var en stare och den gick omkring med näbben lite mer än vidöppen. Jag sade att jag trodde att den snart skulle kunna stänga den igen. De andra tittade på den under nån kvart, men den gjorde aldrig någon ansats att vare sig stänga näbben eller försöka flyga därifrån. Den gick omkring med sina svarta tomma ögon och hade näbben lite mer än vidöppen. Morfar tog fram sitt salongsgevär och väntade tills staren kom i rätt läge mot ofarlig bakgrund och sköt den. Jag tror den dog av skottet. Jag minns inte att vi fick slå ihjäl fågeln i efterhand. Blåmesen eller talgoxen gjorde mig nostalgisk och känslomässig. Jag var elva år och tog fram papper och en filtspetspenna. Filtspetspennan var mitt yppersta verktyg när jag skulle skapa bra teckningar. Några år senare märkte jag hur tuschen i filtspetspennan förändrades från svart till mörkbrunt. På detta sätt blev skärpan i linjerna sämre och teckningarna blev sämre. Jag ritade av fågeln och blev ganska nöjd med resultatet. Teckningen lyckades dock inte att ge den vemodiga känsla som den avlidna blåmesen eller talgoxen gav i sitt naturliga, döda tillstånd.