Då det gamla huset knöglades ihop som en papperstuss i de våldsamt väsande eldsflammorna kunde jag inte göra annat än att börja garva så att det dånade. Först, självklart kasta mig själv på marken och rulla bort elden som hade fastnat på mina otvättade kläder och sedan skratta som en markatta.
Du förstår, om jag inte hade gått ut för att döda mig själv långsamt (och smärtsamt) m.h.a. en cigarett och en tändare så skulle jag dött snabbt (och smärtsamt) av den eld som nu äter av mitt värdsliga liv. Det känns, på ett plan lite surt och på ett helt annat, ganska underbart kul. Som en pik från skyn liksom, ska du sprattla bort ditt liv sådär så ska jag fan ta tillbaka dina prylar.
Gud låter som någon som heter Claes i mitt huvud, lite halvskånsk dialekt och så där härligt psykotisk som en tv-sportsjournalist ser ut att vara.
\"Foer faen... di-en jaevla maskfoeda!\"

/