med vindens andetag blåser jag bort
en meter i taget, genom avfarter av varje sort

med havets vågor flyter jag iväg
en meter i taget, på min egen väg

inatt skall vinden höra upp,
och havet vredgas ner,

ty jag lyster äntligen bli ett borttappat strandfynd,
det som ingen hittar, även om de ber.

ett borttappat strandfynd,
det som ingen hittar,
men ändå inte saknar,
är det inte så, att det kvittar?

nej, ty strandfyndet är unikt, vackert, strålande,
det är skönhet i formen tydligt målande,

det är vad man aldrig kunnat hoppas på,
det man förhoppningsvis skulle kunna nå,
men det man tillslut inte skulle få,
ty jag är tillräckligt kamouflerat blå,
för att du och jag aldrig ska bli två.

därför flyter jag bort med havet,
blåser iväg med vinden,
och förblir ett ensamt strandfynd,
på ett sätt, är det väl ändå synd?