ibland

sväljer orden fasan
och bereder skuldkänslan
nya plattläggningar
att fylla med pjäser

alltmedan hopen dansar
på tå
för att inte bitas
av sin egen rädsla

en avlägsenhet
men tydlighet
så speciell
var när du öppnade dörren
till rummet
där du kreerade
verkligheten i smaker
bortom fattningsförmåga

luckor till ett djup
med motsägelsefulla bilder

---

i vilket av mina rum
skulle jag lägga
en i skratt
förmedlad skräckupplevelse

---

jag hade lovat mig själv
att se bortom ord
och aldrig styras av fördomar

i den verklighet landade
din berättelse
den skrattblandade skräcken

och fröet till lycka
tillika min förvåning

---

det skall alltid svida

här mötte jag mitt

högmod