jag satt på en parkbänk en gång
någonstans, jag har glömt var.
som en staty,
som ett barn som glömts kvar.
som något, som inte hörde till.

jag stod i en glänta en gång,
och tittade på solen.
jag ville bort,
när jag var yngre.
jag ville glömmas bort,
för jag hörde inte till.

jag försvann en gång,
eller, det var vad jag hade tänkt.
hon jag kallade mamma,
hann upp mig,
100 meter från huset.
så långt fick jag gå,
trots att jag inte hörde till.


vi hittade varandra en gång,
i ett regn, där ingen annan var.
utslängda och ensamma,
blev vi ett
och såg varandras kraft,
eftersom vi båda var sånna,
som inte hörde till.


vi var tillsammans en gång.
ingen var som oss.
ingen i världen skulle kunna förstå,
vad vi kände.
det var vad vi trodde i alla fall,
vi som inte hörde till.


jag var ensam en gång,
föralltid hånad och utstött.
jag var ful, konstig,
och misslyckad, tyckte dom.
men jag, jag visste,
att jag var bara en sån,
som inte hörde till.