Mot källarrummets dunkla valv
ett rosigt skimmer återspeglas
av lyktljus som flämtar mot mörknande hörn,
där undrande musen betraktar och vädrar,
dit flugorna flydde från eder och slag,
som faller med kraft från den retade rättarn.
Med håriga armar han högt svänger kniven,
den blixtrande nyslipad sönderskär fläsket,
som ligger på bänken så rosigt och mört.

Nu höres ett rusigt och rungande skratt,
det slår emot väggar och ekar i mörkret,
berusad av kött och av rikdom är rättarn,
av ungarnas ögon så runda och glada-
de stå där bakom i en rad uppåt trappen-
han ropar ett :"Hej, nu är kelgrisen slaktad"-
och minns hur vi bar på den skummade mjölken
och matade grisen med äpplen och skulor.
Vi kliade suggan på ryggen och mätte
i tankarna stekarnas tjocklek och längd,
mens grymtande glad hon strax slukade fodret.
Nu ger hon oss födan och lustighet med
vi glömmer bort kylan och mörkret i vintern.

"Hör! ropar Mor, nu är blodpalt på bordet".