Varför är det så lätt att tala sanning när man inte behöver yttra orden verbalt?
Och varför känns sanningen man skriver alltid mer lögnaktig än den varmaste osanningen man kan fundera ut?

Jag är en novis i livet,
det finns tioåringar med mer erfarenhet.
Jag är inte avundsjuk och jag tror inte andras fyllda existens tar någonting från mig.
I ärlighetens namn var det närmare sjutton år sedan jag kände en äkta känsla,
tio år sedan jag fick mig själv att tro att kärlek fungerade i mitt huvud och därefter bröt mig själv i små små bitar.
Sista gången jag tillät mig själv att vara arg var när jag var tio,
det slutade med att min värld svartnade och en annan tioåring flög in i ett element.
Jag har inte vågat känna någonting sedan dess.
Varken på insidan eller på utsidan.
Jag hade huvudvärk i femton år innan jag frågade en läkare om det var normalt... det var inte normalt.
Jag är tjugosju år gammal, första gången jag insåg att jag var klar med livet var när jag fyllde tretton. Resten av tiden har mest varit dimmig.

Jag vet inte vad du känner när du läser detta, jag vill men jag tror inte jag skulle förstå.
Om du hade varit ett träd hade jag gärna kramat dig, katt; hade jag sjungit för dig, ett moln; hade jag sett dig vandra över himlen i timmar... som människa kan jag knappt se dig.

Om jag istället hade ljugit hade jag nog sagt som följer;

Jo, tack. Jag mår bra.
det kliar lite under mitt vänstra öga
annars mår jag fint
vill du ha ett wienerbröd
eller en varm kopp kaffe
och ett par glas vin
avrundad med en cognac
eller en riktigt rökig whisky
och jordgubbar
flamberade
på en tunn bädd av vaniljglass
toppad med vispgrädde
och bitar av mörk choklad
eller något ditåt

satan vad jag är uttråkad av att inte leva


/