- Anna Friberg, ropade en av de anställda. Stuga nummer fyra!
Anna tog sina väskor och sprang i riktning mot stuga nummer fyra. Det fanns sex stycken stugor som var numrerade från ett till sex. Stugorna var alla byggda i trä. Väl inne i stugan så hade många av de andra tjejerna redan börjat packa upp. Anna såg sig om. Det var ett enda stort rum med femton sängar uppställda längs väggarna. Varje säng hade också ett nattduksbord och en byrå i anslutning till sig.
Anna ställde sina väskor på den närmaste lediga sängen. Det råkade vara den som var närmast dörren. Det gjorde inget för Anna, huvudsaken var att hon var här. Hon hade länge sett fram emot sommarlovet, och fotbollslägret på Kaliforniska halvön.
Luften var så annorlunda här. Sveriges luft var så…vanlig på något sätt.
Anna var en duktig fotbollsspelare, och det visste hon om. Hemma i Sverige var det många som kallade henne diva, men det gjorde inget för henne. Hon visste vad hon kunde och var stolt över det.
Det hade funnits många olika läger att välja mellan för henne, särskilt många hade det funnits i Sverige. Men hon hade valt det här i USA i stället. Amerikanskan var inget problem för henne, eftersom hennes mamma hade varit amerikan. Hon hade dött i cancer när Anna var sex år, så Anna kommer inte ihåg så mycket av henne. Men Annas pappa var i varje fall svensk. Hennes föräldrar hade träffats när hennes pappa Peter varit på konferens i USA. Mamma Nancy hade jobbat på hotellet där han bodde. Hon var ”den snyggaste receptionisten någonsin”, hade hennes pappa sagt. Anna hade bett sin pappa att berätta den historien om och om igen när hon var liten. Oftast var det när hon skulle sova. Då sov hon gott hela natten.
Annas lillebror var bara ett år när hennes mamma dog. Nu var han tolv, och hade precis börjat bli en sån där jobbig tonåring. Hon var sjutton och hade redan gått igenom den där perioden. Ibland orkade Anna inte med honom. Då brukade hon stänga in sig i sitt rum och sätta på högsta volym på stereon. Sen efter tag var allting bra igen. Hon, hennes bror, hennes pappa och deras två schäfrar bodde i en villa i Hässelby, en förort till Stockholm. De hade en stor tomt, som ingen brydde sig om. Hennes pappa hade aldrig varit särskilt aktiv i trädgården. Det spelade ingen roll för Anna. Hon tyckte om när allting var lite stökigt och inte så himla perfekt som det var hos många av hennes vänner.

Nu var hon i alla fall här. Hon packade upp sin väska och gjorde sig sedan klar för lunch. Alla åt gemensamt i storstugan, som de kallade den. Varje stuga satt och åt för sig. Det stod sju stycken långa bord uppställda med stugnumret i framkant. Det sjunde bordet var för alla ledare.
Anna gick och tog mat längst in i stugan. Idag serverades stekt kött, potatis och bearnaisesås. Hon satte sig bredvid Olivia och Sarah som bodde i samma stuga som henne. De hade funnit varandra direkt.
Efter lunchen gick alla tillbaka till respektive stugor. När Anna hade bekantat sig med alla i sin stuga kom det in tre ledare för att informera lite om vad som skulle ske de närmaste två månaderna.
Alla skulle bli indelade i fem lag som skulle träna tillsammans under den kommande månaden. Därefter, under de sista två veckorna, skulle det spelas en liten turnering mellan lagen. Anna hamnade i lag tre, The Tacos. Hennes coach presenterade sig själv som Holly Adams, och hade själv varit fotbollsproffs i USA för några år sedan. Hon lade av efter att korsbandet i knäet hade gått av.
Det var det Anna var mest rädd för. Att hon skulle göra illa sig så kraftigt att hon aldrig mer skulle få spela fotboll. Men samtidigt kände hon att hon inte kan gå runt och vara rädd för allt hon gör. Hon måste leva i nuet.

Dagen därpå var hennes första träning. Anna hade kul. De lekte lite och lärde känna varandra inom laget. Under vattenpausen såg sig Anna omkring. De tränade på ett stort gräsfält bestående av fem stora 11-manna planer. Alla lagen tränade samtidigt och hade då också fritid samtidigt. Bortom planerna låg havet. Där fick man bada, paddla kanot eller bara ligga och sola, hade ledarna berättat. I anslutning till planerna fanns också ett antal omklädningsrum.
Anna tittade bort mot planen som låg bredvid den där hon tränade. Där hade The Cocos träning. Hennes ögon fastnade på en kille som verkade vara deras coach. Han såg ut att vara runt 20 år. Håret var kortklippt, ljust och glänste som guld i solen. Trots att Anna var lång så var han längre än henne. Kanske runt 1.85 cm lång. Vältränad såg han ut att vara också. Troligen fotbollsspelare själv. Anna vände sig till Olivia som stod närmast henne.
- Vem är killen där borta vid The Cocos träning?
- Det är Eric. Han är 21 år och har varit tränare här varje år, svarade Olivia. Han är ursnygg, men som du vet så är tränare förbjuden frukt. Och den regeln är han stenhård med har jag hört.
- Vi får se hur det blir med den saken, sa Anna tyst för sig själv och log ett snett leende.

- Om det är någon som vill ha löpträning nu klockan tre med Eric, i stället för att ha skotträning här med mig så får man gärna springa iväg och ha det! sa Holly, Annas coach.
Anna stack iväg direkt! Nu såg hon sin chans att ta kontakt med Eric. Hon rusade in i sin stuga och hämtade sina löparskor. På vägen förbi omklädningsrummen passade hon på att fylla på sin vattenflaska.
Löpträningen skulle ske längs stranden genom hamnen och sen tillbaka igen. Det var en lång runda, men Anna gillade utmaningar. Hamnen låg fem kilometer därifrån. Samlingen inför löpningen var på stranden.
När Anna kom dit var alla redan där. Hon hade inte hunnit besöka stranden tidigare. Stranden var lång. Säkert minst en kilometer. Förutom ett fåtal fotbollstjejer var det ingen där. Ut efter stranden fanns det några papperskorgar. Längst ut vid horisonten var vattnet lite vågigt, annars var det helt stilla.
Efter fyra kilometer bestämde sig Anna för att springa ikapp Eric som höll täten.
- Anna, sa Anna.
- Va?
- Jag heter Anna.
Han tittade på henne med en lite förundrad blick.
- Ska vi tävla fram till hamnen? fortsatte Anna och började samtidigt springa snabbare.
Eric antog utmaningen och ökade också farten. De sprang och sprang tills Anna var helt slut, och då var de framme vid hamnen. De hade sprungit snabbare än alla andra och var därför framme ett bra tag innan de andra tjejerna skulle komma.
Anna såg på Eric, som såg på henne och log.
- Eric, sa han plötsligt.
Anna tittade frågande på honom.
- Jag heter Eric. Jag hann aldrig säga vad jag hette innan du började springa hysteriskt.
Anna log bara. Hon visste ju vad han hette. Men det ville hon inte erkänna. Hon släppte ut sitt långa, blonda hår och skakade lite lätt på huvudet. Han tittade på henne, det visste hon. Det var inte många som kunde motstå att titta på hennes långa vackra hår. Håret var hennes nyckel till killarna.
Anna såg ut över hamnen. En meter fram var vattnet och där låg massa båtar. Det var säkert många som stod och fiskade där vid kajen. Framför henne låg också en gammal sko. Kanske att någon fiskare hade fått en sko på kroken i stället för en fisk.
De andra tjejerna började så småningom komma springande. Anna var nöjd med den tid hon hade fått ensam med Eric. Hon hade sett i ögonvrån hur han hade tittat på henne. Hon log stolt för sig själv. ”Tränare är förbjuden frukt”, som Olivia hade sagt.
- Det struntar jag fullständigt i! tänkte Anna.
Anna gillade att tänja lite på reglerna. Det hade hon alltid gillat.

När Anna kom hem tog hon en dusch och gick sen och åt middag.
Klockan var redan åtta när hon kom tillbaka från middagen. Hon låg i sin säng och läste medan Sarah plötsligt utbrast ivrigt:
- Är det någon som följer med till Kisses?
Anna spetsade öronen.
- Det är en klubb bara några kilometer härifrån. Det är egentligen förbjudet att gå dit, men jag har varit där varje år och det är jättehäftigt!
Olivia, Anna och Maria blev nyfikna.
- Plus, att tränarna brukar gå dit, fortsatte Sarah med lite spänning i rösten.
- Jag är med! skrek Olivia, Anna och Maria i kör.

När klockan var tio, så gav sig tjejerna iväg mot Kisses. De smög förbi ledarstugan, alla ledare var ju inte på klubben.
Väl inne på Kisses var festen i full gång. Sarah och Maria såg några killar längre in i lokalen som de gick och pratade med. Anna och Olivia satte sig i baren. De beställde en varsin Coca Cola och en jordnötspåse att dela på.
Anna tittade sig omkring, för att se om hon såg till Eric. Där var han! En bit ifrån dem, satt han med tre andra ledare som Anna aldrig hade sett förut, två tjejer och en kille. Anna blev lite svartsjuk på en av tjejerna som petade på Eric hela tiden.
När Anna hade druckit upp sin Cola så bestämde hon sig för att gå fram till Eric. Hon berättade sin plan för Olivia, som bara skrattade åt henne och önskade henne lycka till. Med stor målmedvetenhet gick hon i riktning mot Eric.
- Hej, viskade hon i hans öra samtidigt som hon smekte han rygg lite lätt med sina fingertoppar.
Han såg förvånat på henne.
- Men vad gör du här?! väste han tillbaka. Du vet att det är förbjudet för spelare att gå utanför lägerområdet! Du kan bli hemskickad, avstängd, jag vet inte vad!
- Sschh, och dansa med mig.
Anna drog med honom upp på dansgolvet. Om det var något hon var bra på förutom fotboll så var det att dansa.
De dansade hela kvällen till klockan var ett och Anna var tvungen att gå hem och sova. Hon skulle trots allt upp tidigt nästa morgon.

Anna såg honom redan vid frukosten nästa dag. Hon gav honom en utmanande blick när hon satt och åt sin frukost. Han blev nervös av henne, det såg hon. Hon hade honom där hon ville. Som lindad kring sitt lillfinger.

Den här dagen gick snabbt. Anna tränade, åt och tränade igen.
När klockan slog 23.00 var det läggdags för samtliga spelare. Men Anna var inte trött. Alla i hennes stuga hade somnat efter några minuter, men Anna kunde bara inte sova. Hon satte sig upp i sängen och tittade ut genom fönstret. Det hade hunnit bli mörkt, men det lyste i Erics stuga. Då slogs hon plötsligt av en tanke. Det finns ingen regel som säger att man inte får hälsa på coacherna mitt i natten eller hur?
Anna smög ut i bara nattlinnet. Det var fortfarande varmt i luften men marken var kylig under hennes bara fötter. Hon tittade in genom hans fönster. Han satt med ryggen mot henne vid sitt skrivbord. Dörren stod på glänt, troligen för att det inte skulle bli så instängt i stugan.
Anna gick in i stugan och såg på honom. Han såg på henne också. Ingen sa någonting. Hon gick fram till honom och tog hans hand. Han stretade inte emot. Ingen sa någonting fortfarande. Anna tog med honom ner till stranden. Väl där, satte hon sig på den svala sanden. Sanden kittlade mellan hennes tår. Vattnet låg alldeles stilla. Eric satte sig bredvid henne. Anna hade fortfarande sitt nattlinne på sig, som hon hade fått av sin mormor för något år sedan.
Anna lutade huvudet mot Erics axel. Viskande sa hon:
- Jag vill vara med dig.
- Du vet väl att det är emot reglerna? svarade han.
Han tog hennes ena hand i sin. Hans pekfinger lekte i hennes handflata. Hon lutade sig mot honom och kysste hans varma, mjuka läppar. Han kysste tillbaka. Anna satte sig gränsle över honom. Hon såg honom djupt i ögonen samtidigt som hon knäppte upp hans skjorta. Hans händer smekte hennes rygg. De fortsatte att kyssas.

När Anna vaknade stod Eric bredvid henne. Han hade fullt sjå med att få på sig sina kläder. Anna var fortfarande naken. Solen hade gått upp och det var säkert frukost snart, gissade Anna.
- Klockan är sju, sa Eric, som om han hade läst hennes tankar.
Anna satte sig upp och tog på sig sitt nattlinne.
- Jag måste gå, fortsatte han. Inte ett ord om det här till någon!
Han gick mot storstugan. Anna såg efter honom. Aldrig hade hon kunnat tänka sig att hon skulle förlora sin oskuld med en fyra år äldre man ute på en strand. Det hade varit den bästa natten i hennes liv.

Dagarna gick och Eric undvek henne mer och mer. Varför, visste hon inte. De hade ju haft en underbar natt tillsammans. Hon fortsatte träna och låtsades som om ingenting hade hänt. Veckorna gick. Nu hade turneringsveckan kommit.
Annas första match var mot The Tomatoes. Hon skulle få starta som anfallare.
När domaren skulle blåsa för start så såg hon Eric på andra sidan planen. Nu skulle hon minsann visa vad hon gick för! Matchen gick bra och Annas lag ledde snabbt med 2-0. Anna hade spelat fram till det andra målet.
Efter 30 minuter fick hon bollen på mittplan, med ryggen mot motståndarens mål. Hon vände upp och fintade förbi två spelare innan hon gjorde ett ryck och sprang förbi en tredje.
- Passa, Anna, passa!! skrek hennes coach Holly.
Anna lyssnade inte. Benen bara sprang. Hon var nu framme vid straffområdet. Hon tunnlade den sista backen innan hon lätt kunde placera bollen på målvaktens vänstra sida. Eric hade sett hennes uppvisning det visste hon. Nu var hon nöjd och kunde ta de lite lugnt.
- Anna! Byte! ropade Holly.
Anna trodde inte sina öron! Här hade hon precis gjort sitt snyggaste mål någonsin och så byter de ut henne! Anna gick mot avbytarbänken.
- Om jag skriker passa, så ska du passa, förstått?!
- Jag gjorde ju mål, ska du inte vara glad för det istället?!
- Du kan gå och duscha, du kommer inte komma in något mer i matchen.
Anna var förbannad. Hon tittade inte ens på Eric när hon gick förbi honom.

När Anna hade duschat och tagit en smörgås kändes allting mycket bättre. Hon bestämde sig för att skriva brev till sina vänner.
Hennes bästa vänner hette Carolina, Nichol och Nathalie. De hade känt varandra sen de gick på dagis. Carolina, eller Lina som de brukade kalla henne, var från Grekland. Hon skulle vara där och hälsa på sin släkt hela sommaren. Trots att båda Linas föräldrar var greker så kunde hon inte ett ord grekiska.
Nichol var från Venezuela. Eller i alla fall var hennes mamma det. Hennes föräldrar var skilda, så hon skulle tillbringa sitt sommarlov i Malmö hos sin pappa och hans nya familj.
Sist men inte minst, var Nathalie. Hon var helsvensk med en stor familj, bestående av mamma, pappa, två systrar som var tvillingar och en stökig lillebror. Natta var lite sur när Nichol, Anna och Lina åkte iväg. Hon skulle nämligen vara hemma i Sverige och jobba hela sommaren.
Alla Annas vänner var speciella på sitt sätt. När hon behövde råd och hjälp ringde hon alltid till Lina, var det bara psykologiskt stöd hon var i behov av så var det Nichol som fanns där. Ville Anna skratta så var det direkt Nathalie hon sökte upp. Trots att alla var så olika så älskade Anna dem väldigt, väldigt mycket.

Anna satt länge och skrev. Alla fick ett varsitt långt brev.
När hon hade skrivit klart så bestämde hon sig för att besöka Eric den här kvällen också.

Anna väntade tills alla hade somnat. Den här gången hade hon inte brytt sig om att ta på sig sitt nattlinne. Hon skulle ju ändå ut sen.
Hon gick till Erics stuga. Han låg och sov. Anna tittade på sitt armbandsur. Den var redan 00.21. Hon smög in i hans stuga och satte sig på sängkanten. Han var så söt när han sov. Hon lekte med tanken att vakna upp varje dag resten av sitt liv bredvid honom. Mitt under hennes drömmande slog han upp ögonen.
- Anna, vad gör du här? undrade han yrvaket.
- Jag var tvungen att träffa dig igen. Ensam. Följ med mig till stranden.
Eric följde lite motvilligt med.
De satt tysta på stranden. Det enda som hördes var ljudet när vattnet slog i stranden. Eric bröt tystnaden.
- Vi kan inte hålla på såhär.
Anna var tyst. Hon såg bara rakt ut på havet. Ett tag trodde inte Eric att hon hade hört vad han hade sagt. Han fortsatte prata.
- Du vet att det är emot reglerna, Anna. Jag hoppas att du inte har några känslor inblandade i det här…?
- Nej, nej, sa Anna och skakade på huvudet. Hon tittade inte på honom, hon kunde inte. Tårarna var för nära.
- Vad bra. Då tycker jag att vi avslutar det här lägret som tränare och spelare och inte som älskare.
Med de orden gick han därifrån.
”Vi kan inte hålla på såhär.” ”…inte några känslor inblandade…” Orden malde i Annas hjärna. Varför kunde de inte hålla på såhär? Det hade ju gått så bra hittills! Och självklart hade hon känslor inblandade, hur kunde han tro något annat?! Han var den finaste, snällaste, raraste, gulligaste, sötaste, omtänksammaste, vackraste, trevligaste och mest underbara kille hon någonsin träffat.

- Anna ska du inte ha frukost? frågade Sarah.
Anna svarade inte. Hon drog bara täcket över sitt huvud. Här i sängen hade hon legat i två dagar nu. Olivia och Sarah hade kommit med några smörgåsar och lite yoghurt till henne kvällen innan. Mer hade hon inte ätit. Hon mådde inte bra. Hon hade inte ens lust att spela fotboll. Lina brukade alltid säga att om Anna inte hade lust att spela fotboll, så var det något allvarligt som hade hänt. Det var något allvarligt den här gången. Annas hjärta hade blivit krossat. Det hade hon aldrig upplevt förut. För än nu.
Det hade hunnit bli onsdag den sista veckan på lägret. Finalen skulle gå idag. Den var mellan Annas lag, The Tacos, och Erics lag, The Cocos. Anna tänkte inte spela. Hon var inte på humör. Inte för att spela fotboll, och ännu mindre att träffa Eric.
Anna började tänka på vad hennes vänner skulle säga om de hade varit här nu.
Nichol hade kramat henne och sagt ”det ordnar sig ska du se”. Lina hade velat gå fram till Eric och klippa till honom! Natta hade säkert skämtat om det. Men samtidigt hade hon haft något allvarligt med i skämtet eftersom hon skulle märka att det här var känsligt för Anna.
Alla skulle i alla fall ha varit överens om att Anna skulle strunta i den här Eric och ha kul på egen hand. Hennes vänner skulle stötta henne tills hon var helt återställd. Tills hon var gamla Anna Friberg igen.

Hon såg på klockan. Finalen skulle precis blåsas igång. Om hon skyndade sig så skulle hon hinna. Hon drog på sig sin fotbollsutrustning och satte upp håret i en slarvig hästsvans. Omklädningsrummet låg nära hennes stuga, där inne låg hennes matchtröja och vattenflaska. Vattenflaskan fyllde hon snabbt och under tiden hörde hon domaren blåsa igång. Matchtröjan drog hon på ovanpå hennes t-shirt. Hon hade inte tid att byta.

Anna sprang fram till Holly. Holly tittade bara på henne, och Anna visste att hon var efterlängtad.
- Börja värm upp, du ska in snart.
Anna värmde upp. Hon skulle göra det bästa hon visste. Spela fotboll. Aldrig att någon skulle få förstöra den glädjen hon känner när hon befinner sig på en uppkritad 11-manna plan. Bara hon och bollen. Ingen kan förstöra den känslan. Särskilt inte Eric.