- Var fan är han?
Samuel skulle varit hemma för en timme sedan. Jag hade stått hela eftermiddagen och lagat mat för att fira vår treårsdag tillsammans. Men Samuel dök inte upp.
Ilsket muttrande slängde jag den dyra oxfilén i papperskorgen under diskbänken. Så här mycket betydde alltså tre år för honom. Kokande av ilska gick jag och satte mig i soffan och slog på TV:n. Han skulle minsann få höra ett sanningens ord när han kom hem.
Jag ryckte till och såg mig yrvaket omkring. Hur mycket var klockan? Jag stapplade halvsovande ut i köket. Väggklockan visade på halv två. Hade Samuel fortfarande inte kommit hem? Eller han kanske inte hade velat väcka mig när han kom.
Jag gick vidare ut i hallen. Hans skor stod inte där. Nu började ilskan gå över till oro. Tänk om det hade hänt honom något! Han hade nyligen tagit körkort och jag brukade klaga på att han körde som en biltjuv. Jag slog bort tanken. Om något hade hänt så hade väl jag blivit informerad vid det här laget. Det vill säga om någon hade hittat honom och tagit honom till ett sjukhus.
En stark känsla av obehag satte sig i min mage och växte allt större och större. Jag var tvungen att gå ut och leta efter honom. Han kanske låg skadad någonstans och behövde hjälp.
Nervöst letade jag efter mina bilnycklar.
- Var i helvete är ni?!

Jag skrek rakt ut i luften.
Om jag inte hade varit så orolig så hade jag nog inte skrikit sådär. Jag rotade igenom fickorna på alla jackor som hängde i hallen. Äntligen! I en av Samuels jackfickor hittade jag nycklarna.
När jag drog upp dem följde en papperslapp med. Sandra Bergström stod det på den, följt av ett telefonnummer. Trots att jag inte är den svartsjuka typen så kunde jag inte låta bli att undra varför han inte hade berättat om denna Sandra för mig. Hursomhelst så hade jag viktigare saker för mig än att fundera på Sandra.
Jag var redan på väg ut genom dörren när telefonen ringde. Först tänkte jag strunta i den men sedan slog det mig att det kunde vara Samuel som ringde. Jag skyndade mig in igen. Fyra signaler hade redan gått.
- Pernilla Carlsson!
Det var tyst ett tag men jag hörde någon andas i andra änden.
- Ursäkta mig, sa en kvinnoröst till sist. Mitt namn är Sandra Bergström. Jag har nog ringt fel, jag söker Samuel Nord.
Jag kände hjärtat i halsgropen.
- Öh, Samuel har inte kommit hem ännu. Kan jag hälsa honom något?

Varför ringde denna Sandra till Samuel mitt i natten? Dessutom verkade hon inte ha en aning om att Samuel var tillsammans med mig.
- Vem är det jag talar med?
- Jag heter Pernilla och är Samuels kusin.

Jag vet egentligen inte varför jag ljög. Jag kunde lika gärna frågat rakt ut om hon hade en affär med Samuel men det kändes bättre såhär.
- Jaha! När Samuel kommer hem kan du väl säga åt honom att komma hem till mig imorgon istället för att vi träffas på mitt kontor.
- Javisst, det ska jag göra. Vilken adress?
- Tulpanvägen 23. Tack så mycket. Hej då!
Det klickade till när hon la på luren. Länge satt jag och tänkte på vem den här Sandra kunde vara. Kanske var det bara en kollega, eller hade jag rätt i mina misstankar att Samuel hade en annan? Arbetskamrater brukade väl inte ringa varandra två på natten. Jag funderade på hur jag skulle göra. Om jag skulle fråga Samuel rent ut så skulle han bara skratta bort det. Jag satt stilla med tårarna rinnande i nästan en timme. Jag hoppades verkligen att jag hade fel. Alla underbara stunder jag och Samuel har haft under de här tre åren. Jag ville inte tro att allt var över. När klockan närmade sig tre så hörde jag Samuels steg utanför dörren. Jag skyndade mig in i sov-rummet och drog på mig ett nattlinne och min morgonrock. Sedan gick jag ut i hallen och försökte se nyvaken ut.
- Var har du varit hela natten? Frågade jag.
- Jag har gått omkring och funderat lite. Förlåt att jag inte hörde av mig men jag behövde vara för mig själv ett tag och tänka efter.
- Vad har du tänkt på?
Jag vågade knappt säga de orden, rädd för vad svaret skulle bli.
- Jag har funderat över oss och mig själv.
- Vad menar du?
Min röst darrade. Jag visste ju exakt vad han menade men jag hoppades fortfarande att jag hade misstagit mig.
- Jag vet inte hur jag ska säga det här, började han. Jag vet hur ledsen du kommer att bli men jag tycker ändå att du har rätt att veta.
Jag kände hur magen knöt sig. Då hade jag alltså inte haft fel.
- Du behöver inte berätta, sa jag med gråten i halsen. Jag vet redan hur allt ligger till.
- Gör du? Sa han förvånat. Hur kan du veta det?
- Sandra Bergström ringde idag, svarade jag.
- Åh, jag är ledsen att du fick veta det på det sättet. Det var verkligen inte meningen.
- Ja, nu vet jag det i alla fall.
Jag kände att jag inte hade långt kvar till tårarna och jag ville inte att han skulle få se mig gråta. Istället gick jag mot dörren.
- Men Pernilla, var ska du?
Samuel grep tag i min arm.
- Snälla Samuel jag vill vara ensam just nu.
- Men vi måste ju prata om det här. Vi kan inte bara låtsas som ingenting.
Med gråten i rösten sa jag:
- Jag kommer aldrig sluta älska dig Samuel. Kom ihåg det.
Sedan slet jag mig ur hans grepp och sprang ner till min bil. När jag startade den så såg jag Samuel komma springande nerför trapporna men jag orkade inte prata med honom just nu.
Jag vet inte hur länge jag körde runt men så småningom började sorgen bytas mot ilska. Vem var denna Sandra som lyckats ta allt ifrån mig? Jag undrade vad hon hade som inte jag hade. Jag visste ju att jag såg bra ut. När jag gick ut gymnasiet hade jag gjort några modelljobb.
Plötsligt ryckte jag till. Tulpanvägen! Det var ju där Samuels nya flickvän bodde. Jag körde fram till nummer 23. Ett stort vitt hus som såg ut att kosta minst 3 miljoner. Det var alltså det han hade fallit för. Sandra var rik som ett troll och hon var väl antagligen smart också.
Jag hoppade ur bilen och smög fram till huset. Jag gick runt till baksidan där en dörr stod på glänt. Försiktigt kikade jag in. Där inne på sin breda säng låg hon. En blond vältränad människa med ljus, antagligen silkeslen hud. Nedstämd smög jag tillbaka till bilen igen. Jag åkte till min systers lägenhet. Hon var bortrest med sin man men jag hade egna nycklar. Det var skönt att få vara ensam ett tag.
Det gick en vecka. Samuel ringde flera gånger till lägenheten men jag svarade aldrig. Istället lämnade han meddelanden på telefon-svararen. Jag hatade henne mer och mer för varje dag som gick. Men ändå så älskade jag fortfarande Samuel och ville att han skulle vara lycklig.
En dag kände jag att jag var tvungen att göra något, så jag åkte in till stan och gick på ett café. Där tog jag en kaffe och funderade lite över det som hade hänt. Jag hade suttit där länge när en röst plötsligt sa:
- Hur är det med dig Pernilla?
Jag tittade förvånat upp och där stod Anita, Samuels mamma.
- Jag förstår hur hemskt detta måste vara för dig, fortsatte hon.
- Ja, svarade jag.
- Samuel var en sådan fin pojke. Han älskade dig över allt annat.
Jag märkte att hennes ögon började fyllas med tårar.
- Vad menar du med att han var en fin pojke? Frågade jag lite förvirrat.
- Åh, kära nån. Har du inte hört?
Nu grät hon floder.
- Hört vadå? Nästan skrek jag.
- Samuel lämnade oss i förrgår. När jag talade med honom var hans sista önskan att du skulle få det här brevet.
Hon höll fram ett vitt kuvert.
- Han förklarade hur hårt du tog det när doktor Bergström berättade för dig om cancern. Han hade velat säga det själv. Ta hand om dig Pernilla. Jag återkommer med datum för begravningen.
Hon gick och lämnade mig ensam kvar. Cancer! Doktor Bergström! Hur hade jag kunnat ha så fel.
Med darrande händer och rinnande tårar öppnade jag kuvertet.

Älskade Pernilla!
När du läser detta är jag antagligen redan död. Jag känner hur mina krafter börjar försvinna och jag önskar att jag fick möjlighet att se dig för sista gången. Jag förstår att du inte orkade vara kvar hos mig den sista tiden. Det blev nog bäst såhär för oss båda. Du skulle aldrig medvetet skada en annan människa. Jag är glad att du bara har kvar minnet av mig som frisk. Tiden med dig var värd all cancer i världen. Jag kommer aldrig sluta älska dig.
Din för alltid / Samuel

Jag grät. Mer än jag någon gång gråtit förut. Han var död och jag hade inte stöttat honom till slutet. Jag hade låtit honom ensam gå igenom det här och nu var det för sent att gottgöra honom. Jag satt kvar ända tills fiket stängde. Sedan gick jag sakta hem till doktor Bergström. Jag visste inte vad jag skulle säga. Kanske tacka henne för allt hon gjort för Samuel. Jag skulle precis knacka på då jag hörde glada skratt inifrån huset. Genom ett fönster såg jag Sandra, en man och ett litet barn sitta runt ett matbord. De såg ut som den glada familj som jag och Samuel alltid hade drömt om. Jag vände mig om och gick ut på gatan igen. Jag kunde inte se Sandra i ögonen. Skuldkänslorna skulle komma. Minnet av vad jag har gjort kommer att förfölja mig resten av mitt liv. Samuel är borta och jag gjorde ingenting för att stoppa det. Istället hatade jag henne som hade gjort allt för att försöka rädda honom. Den kvinna som hade funnits där för honom när jag svek.