En flicka skör som en tunn tråd. Hon har så mycket hon vill säga, men hon finner inga ord. Hur hon än prövar finns det ingen som lyssnar, hon skriker och man tittar bara åt andra hållet. Om hon ändå kunde ta modet till sig och berätta för honom hur hon känner, vad hon vill. Men varje gång hon försöker sviker modet. Självförtroendet är ännu en gång på väg ifrån henne. Varför kan hon inte bara hålla fast vid det och tro på sig själv? Men hur ska hon kunna göra det, ingen annan gör ju det. Jag ser ett litet hopp i hennes ögon, en liten gnutta lycka. Men hon håller på att dö innifrån. Och att se en av dom bästa man har bara tina bort, att bara försvinna in i sig själv. Det gör ont. så ont... Jag tror på dig, jag finns här för dig, och det tror jag att du vet... Jag vet att du finns kvar där inne!