Jag sitter här igen och tårarna faller. Faller ner över min kind och lämnar blöta fläckar på bordet.

Jag är inte värd det jag har, jag är inte värd att få känna lycka. För om jag var det skulle jag inte må så här. Om jag var fin skulle inte mina tårar falla och lämna blöta fläckar på bordet.

Om jag älskade mig själv för den jag är, för den jag ser i spegeln så skulle jag inte tänka att självmord är min räddare i nöden. Tanken finns där, den lurar i min svarta självbild och den ger mig ro som ingen annan kan.

Alla ni som säger att ni älskar mig, ljuger för mig utan att visa någon som helst ånger. Man kan inte älska ett monster, ett monster som mig. Man kan inte tycka att ett monster är fint, om det var möjligt borde jag vara den första att känna så.

Denna sjukdom äter upp mig inombords. Den vill mig inget annat än ont, den vill förgöra mig och när jag ligger där med en överdos i kroppen med döden väntandes har den vunnit. Den förvränger varje händelse, varje tanke. De mörka tankarna sköljer över mig och har mig i sitt grepp.
Jag kan inte ta mitt monster i handen, gå ut och möta världen. Jag har insett att det tjänar ingenting till.

Till alla er som säger åt mig att kämpa, ni kan sluta nu. Min kraft har tagit slut och mina sista reserver sipprat ut ur kroppen. 26 år gammal, har upplevt all världens skit, orkar inte finnas mer.