Människan är uppbyggd av endast atomer
hennes tanke blott en kemisk reaktion;
ädla känslor äro sjukliga fantomer,
och all kärlek blott en fysisk attraktion.

När vi hamna i vår grav
är vårt ljus för alltid släckt.
När vår farkost gått i kvav
är vår färd för alltid stäckt.

Den starkaste har alltid rätten på sin sida
att ha makten innebär att man har rätt.
Vad gör det om de svagare, de vekare får lida -
den dynamiske blir ändå alltid mätt.

Så säger oss helt klart
vårt oförvillade förnuft;
vi behöva blott och bart
föda, värme, sol och luft.

Men varför denna eviga, sökande längtan
till en lyckligare, högre existens?
Hur kan vår oändliga manande trängtan
ha sin orsak i en kolatoms valens?

Varför denna tro
på en Gud, barmhärtig, god?
Detta hopp om frid och ro,
en värld som icke dränks i blod?

Människornas ständigt frågande blickar
tränga in i kalla rymder utanför -
Likgiltigt svaret oss världsrymden skickar:
\"Det gör detsamma om du lever eller dör.\"

Denna lilla gnista liv
på en ynklig liten jord
förtär sig själv med strid och kiv
om makt och guld och tomma ord.

Världen tyckes själv till undergång sig döma,
ändå vet jag, att jag aldrig skall förmå
att sluta vara hoppfull, dåraktig och drömma
att det ädla och det goda skall bestå.