där inlindad i dimma
trevade sig tanken
fram över hinder
av ilska och svek
för att inte
stanna
och i stunden
trycka sig
mot mjölkvita förgängliga
bleka väggar
av tvivel

hur kunde
ett mål så tydligt
utstakat
få färger att blekna
och inom sekunder
förvandla
den vackraste krans av blommor
till en törnekrona

och vem förväntades
ta emot

bära den

---

att orden
var näktergalens like
i toner
skördade på sekunder
allt förtroende
för sången saknade

en vacker melodi

---

inlindad i dimman
förlades tanken
att tyna bort med minnet
av den goda fe
som under ballerinadräkten
bar sin sanna färg
i svarta trikåer

snälla

bind inga mer kransar
det är inte alla förunnat
att se taggarna
du gömmer
bland blommorna