Ibland fångas jag av nuet. Inte alltför ofta men ibland vaknar jag upp ur mitt drömmande och faktiskt befinner mig på en plats som varken kräver min närvaro eller skulle belastas av min frånvaro. Resten av tiden vilar jag som en skyddad fågelunge i mitt innersta bo, i valda episoder av mitt förflutna eller uppmålade delar av min framtid. Det skrämmande med nuet är att jag lever, i de andra lägena bearbetar jag eller drömmer. I nuet skapar jag, jag är konstnären av mitt egna verk- livet. Det verkar som om rädslan för nuet är påtaglig för de flesta av oss. Vi är så rädda för att måla ett enda streck fel på vårt eget verk. Så rädda att vi hellre struntar i att måla. Ändå är den vackra konsten ofta osammanhängande. När vi möter en människa som fångats av nuet fascineras vi, vi blir antingen inspirerade eller avundsjuka beroende på vilken sorts människa vi är. En människa i nuet strålar för den har lämnat det förflutna bakom sig och prestationsångesten åt sidan. Vartenda ord den yttrar, alla ansiktsuttryck, varje steg är konst.